Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett skepp lastat med liv och död

Annons
Haltande steg på ett skeppsdäck någonstans mitt ute på havet. Ljudet ekade natt efter natt i den irländske författaren Joseph O´Connors huvud. Mördaren Pius Mulveys ensliga vandringar utgjorde startskottet till "Havets stjärna", en storslagen roman om den irländska svälten och flykten till Amerika.


- Jag blev väldigt förvånad när den här bilden och ljudet av Mulveys promenader dök upp i huvudet. Jag hade aldrig skrivit en historisk roman förut och ärligt talat är jag inte särskilt förtjust i genren. Men han vägrade att gå sin väg.

Så här i efterhand ångrar han knappast beslutet att utforska den mystiske krymplingens hemligheter. "Havets stjärna" har blivit en bästsäljare i Storbritannien med över 700 000 sålda exemplar och just nu håller det välrenommerade filmbolaget Working Title (som bland annat gjort "Love actually" och "Notting Hill") på att försöka göra film av boken. "Havets stjärna" har sålts till 26 länder och de senaste åren har O´Connor knappt gjort annat än rest runt till olika världsdelar för att berätta om sin roman.

- Det är väldigt trevligt, men nu ser jag fram emot att få börja jobba igen, säger han lite trött. Jag har lovat mig själv att efter nästa resa, som går till Spanien, så ska jag inte lämna mitt hem på sex månader. Det spelar inte någon roll vem som bjuder in mig. Inte ens om Jesus uppenbarar sig och bjuder in mig till en promotionresa i himlen skulle jag åka.

"Havets stjärna" utspelas i mitten av 1800-talet, efter den fruktansvärda potatispesten som härjade på Irland. Svälten skördar en miljon offer och lika många flyr i panik från sitt hemland i hopp om en bättre framtid i det fjärran Amerika. Mördaren Pius Mulvey, aristokraten David Merredith, hans barnflicka Mary Duane och den vänstervridne journalisten Grantley Dixon är några av de sammanlagt 43 röster som talar till läsaren från den fruktansvärda miljön på skeppet "Havets stjärna" där folk dör som flugor av olika sjukdomar och brist på näring.

- Det är en tjock roman, full av oväsen, konstaterar Joseph O´Connor. Jag har gjort det så medvetet. Jag ville att den skulle ha den sorts energi som kan finnas på ett sådant skepp.

- Boken är fullproppad med historier, nästan som en resväska som man måste sitta på locket för att stänga. Jag ville att boken skulle kännas så, att den skulle vara full av oljud, musik och gräl - att den skulle vara full av liv. Det är ett sådant svart ämne jag skriver om att den behöver ljus, kontraster och liv.

Många recensenter har påpekat att boken har stora formella likheter med den viktorianska romanen. Joseph O´Connor har också medvetet modellerat texten efter de viktorianska stilidealen, fast med en nutida, lätt ironisk ton.

- Jag har alltid älskat viktorianska romaner, men samtidigt har jag tänkt att man inte kan skriva sådär nu för tiden. De är så melodramatiska och fulla av förvecklingar och fantasieggande avslutningar på varje kapitel. Berättelserna skrevs ju ofta i kapitelform för att publiceras i olika tidningar.

- Men boken utspelas ju under den viktorianska eran, Dickens kunde ha varit en av karaktärerna i den, det är 1840-talets värld, det är Oliver Twists värld. Så varför inte skriva den som en bok av Dickens om den irländska svälten - en bok som han faktiskt borde ha skrivit.

Charles Dickens får sig en släng av sleven i boken, framför allt via den avundsjuke journalisten Grantley Dixons penna. Och även om Joseph O´Connor beundrar Dickens verk och hans kamp för sociala reformationer är han besviken över att den brittiske författaren aldrig skrev en rad om svälten på Irland.

- Det rådde en kolossal tystnad om svälten bland författare och intellektuella på den tiden. Dickens som var en så stor man, som hyste så stor kärlek till de fattiga och passionerat kämpade för sociala reformer uppmärksammade aldrig att människor på andra sidan Irländska sjön svalt ihjäl. Jag tycker att jag har rätt att driva lite med honom. Han borde ha skrivit om svälten, men det gjorde han aldrig.

Men det vore fel att säga att "Havets stjärna" är en bok som enbart handlar om svälten och dess efterverkningar. Joseph O´Connor är noga med att påpeka att hans berättelse utgår från karaktärerna i boken, att det är de och deras handlingar som är viktigast. Personerna är modellerade från klassiska irländska ballader, där vissa arketyper ständigt uppträder.

- Där finns alltid en trixare, en aristokrat som är lite korrupt och en kvinna som är väldigt lik Mary Duane i boken, en kvinna från de lägre klasserna som har blivit sexuellt bedragen av en aristokrat. Jag ville plocka ned de här arketyperna från hyllan och skriva om dem som om de vore riktiga människor. På ett sätt ska de vara människor av den tiden, men samtidigt ska de lika gärna kunna vara människor av i dag.

Joseph O´Connor konstaterar att det finns många sätt att läsa "Havets stjärna". Man kan läsa boken som ren underhållning, som en historisk skildring ("fast jag har verkligen inte velat skriva en historielektion") eller som en påminnelse om att inte så mycket har hänt de senaste 150 åren.

- Jag hoppas att folk ska läsa boken och påminnas om det de just läst i tidningen eller sett på tv. Om du koncentrerar handlingen i "Havets stjärna" så handlar den om krig, terrorism och flyktingströmmar. Allt det är ämnen som är i högsta grad aktuella i världen i dag.

Joseph O´Connor har levt länge med karaktärerna i "Havets stjärna". Och trots att Pius Mulvey utför monstruösa handlingar, trots att aristokraten David Merredith är en bortskämd svikare och Grantley Dixon en gnällig och beskäftig ljusröd vänsterradikal har han sparat en plats i hjärtat för var och en av dem. Grantley Dixon får också ge ord åt den vånda som författaren själv har känt inför arbetet med boken.

- Han försöker skriva om svälten, men ifrågasätter moralen i det han gör. Han försöker skriva om en fruktansvärt hemsk händelse med ett vackert språk. Men efter att ha letat efter lämpliga metaforer kommer han till slutsatsen att det bästa ordet för "död" är just död. Det finns ingen poesi att utvinna i det.

- Det är väldigt moraliskt tvivelaktigt att skriva en skönlitterär bok om en händelse där en miljon människor dog. Det är knappast någon tröst för dem att veta att någon kille i framtiden kommer att manipulera deras historia och göra den till en roman. Samtidigt håller jag med Dixon om att om man väljer att vara tyst är det som om de här människorna inte hade funnits alls.

"Havets stjärna" slutar när skeppet efter många vedermödor anländer till New York. Men Joseph O´Connor kan inte riktigt släppa tanken på vad som hände efter ankomsten. Just nu planerar han en bok som ska utspelas sig i Montana i USA, efter det amerikanska inbördeskriget. Huvudpersonen blir antingen Mary Duane, eller det barn som hon får tillsammans med mördaren Pius Mulvey.

- När jag skrev "Havets stjärna" tänkte jag till slut att jag skiter i vad som händer med skeppet. Om en blixt slår ned i det och båten sjunker så måste åtminstone Mary Duane få överleva. Hon har haft mer än sin beskärda del av otur. Hon förtjänar att få vandra nedför landgången i New York och möta... Brad Pitt. Eller varför inte George Clooney som kommer på sin vita häst och räddar henne, säger Joseph O´Connor och skrattar högt åt sin dagdröm. (PM)


Joseph O´Connor:

Ålder: 41 år.

Bor: någon mil söder om Dublin.

Familj: fru och två söner, 5 år och nio månader gamla.

Bakgrund: har skrivit en rad romaner, noveller, pjäser och krönikor. På svenska finns "Cowboys och indianer" och "Desperados". Som kuriosa kan nämnas att Joseph O´Connor är bror till sångerskan Sinead.

Läser just nu: "Det här är faktiskt första gången på evigheter som jag har lämnat huset utan att ta någon bok med mig. Men alldeles nyligen läste jag en novellsamling av Flannery O´Connor och innan dess ´Svindlande höjder´ av Emily Brontë."

Om "Svindlande höjder": Kate Bushs låt är faktiskt ett ganska bra destillat av boken, trots att den ofta hånas. Det är en väldigt innehållslös låt och allt det här överdrivna skrikandet, det säger rätt mycket om "Svindlande höjder". Jag hade glömt hur löjeväckande karaktärerna i boken är, men jag hade också glömt hur briljant strukturerad den är."

Mer läsning

Annons