Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Euskefeurat vet var gränsen går

/

Euskefeurat Tonhallen

Annons
För många är en kväll med Euskefeurat ett enda långt gapskratt.
För andra är det allvar och skämt i en skönt mixad blandning. Jag tillhör den senare kategorin. Finurligt, underfundigt och musikaliskt har alltid varit grundfundamentet i Euskefeurat, ända sen starten på 70-talet. Nu har det runnit en del vatten i Piteälven sen dess, men gruppen gör inte avkall på kvaliteten. Efter ett långt uppehåll körde man en kortturné i somras uppe i norr. Det gav mersmak och nu är en ny snabbis på gång med Sundsvall som utgångspunkt på söndagskvällen innan det blir dags för Skellefteå och Umeå.
Ronny Eriksson är dynamo på scenen. Han blir aldrig tråkig att lyssna till varesig han gör komik av jämmer elände i en vistext eller ler lite pillemariskt före poängen i ett träffsäkert mellansnack. Den här kvällen mäter han in publiken inom tio minuter och sen har han oss i sin hand. Alla trogna är på plats, fullsatt såväl i salong som på balkong.
Elakheter är till för att le åt, verkar det. Euskefeurat vet exakt var gränsen går och de är så gamla i gården att de vågar tänja på den lite också. Så mycket nytt material reser inte gruppen med längre. Det är väl möjligen det man kan notera på minuskontot en kväll som denna. Men det gamla går inte av för hackor. Och det finns en hel del att välja bland, tidlöst, trovärt och hörvärt. Sånt går att göra humor av ...
Den här låten finns med på vår senaste platta ... den som kom ut för leva år sen.
Jag har alltid varit svag för Euskefeurat även i ett annat avseende, nämligen den musikaliska variationen. Mångsidigheten imponerar. Ena ögonblicket pursvenskt i ton och melodi, och sen ett hopp till irländsk harmoni, eller bluegrass, visa och ballad. Gruppen kan allt. Ä
ven om Ronny Eriksson är frontfigur i mellansnacken tar han aldrig över. Nej, det är gruppen och dess mångsidighet och förmåga att förmedla stämningar som får dominera och det är också publiken vill se sitt Euskefeurat. Mycket är smått genealiskt. När gamla Oh lonsome me blir Åh lönsamhet lyfter en fullsatt salong lite extra. Likaså när man gör tex-mex av berättelsen om den gamla byn som drabbas av utflyttning eller kärleken till hembygd, släkt och vänner som man tvingats lämna.
Då sitter Ronny Erikssons sarkasmer och käftsmällar åt potentaterna i storstan extra fint. Vi får liksom kollektiv hämnd. Han gör jobbet. Vi har bara trevligt.

Mer läsning

Annons