Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oscarkandidater som provocerar

/

Annons

Sällan är de filmer jag får se och höra mest om i media särskilt bra. I stället är det de gömda guldkornen som lyfter upplevelsen, sedda och därmed uppskattade av ett jämförelsevis litet antal.

Just detta bevisades återigen i samband med nomineringarna till Oscarstatyetterna för drygt två veckor sedan. Inte helt oväntat var det helt väntade nomineringar. Något som Guldbaggekungen Ruben Östlund uppmärksammade i sin kritiska och komiska gråtvideo, där han beskyllde Oscarjuryn för att inte våga ta ut svängarna.

Visst finns ett stänk av dålig förlorare hos Östlund, då Turist inte hamnade bland de fem nominerade till Bästa utländska film. Men i sak har han rätt. Juryn är feg och bekväm.

Främst viker de ner sig beträffande det som galan fokuserar på: de stora amerikanska och brittiska filmerna. Det görs ju hundratals spännande filmer i USA och Storbritannien – varför är det nästan bara samma titlar som återkommer i kategori efter kategori?

Orkar inte de cirka 6 000 jurymedlemmarna se mer än typ 20 filmer per år? Beror det på att mer än hälften av ledamöterna är över 60 bast och nickar till i biosalongen om de inte hänger med? Eller upprörs av scener där människor med olika sexuell eller religiös läggning porträtteras?

Men i stället för att klaga på de åtta filmer som nominerats till bästa film, låt mig fokusera på de som ändå är riktigt sevärda. Bäst är Birdman av den annars så dystre filmskaparen Alejandro González Iñárritu. Han har gjort en fascinerande, dramatisk och rolig film om avdankade superhjälteskådisen Riggan Thomson (fulländat tolkad av Michael Keaton), som vill bättra på sitt rykte genom att sätta upp en teaterpjäs Broadway. De flesta superlativer i mitt ordförråd kan plockas fram för att försöka beskriva denna totalupplevelse. Missa inte!

Nästan lika lysande är Whiplash (premiär 6 februari), där birollsklippan J.K. Simmons gör en storartad insats som Terence Fletcher, sadistisk orkesterledare på en ansedd musikskola. Äldre läsare kan nog se likheter med den diaboliske latinläraren Caligula i Hets (1944).

Övertygar gör även Miles Teller som trummisen Andrew, en av de mest utsatta för Fletchers attacker. Att Teller på kort tid lärde sig trumma som ett proffs innan inspelningen drog igång är fullständigt häpnadsväckande.

Så att juryn vaskat fram två absoluta guldkorn (ok, två och en halvt, The Imitation Game är också mycket välgjord) till den glittrigaste av galor är väl ändå ett hyfsat betyg. För egen del är jag mycket nöjd med inledningen av 2015 – och jag kommer säkerligen att få se och berätta om många fler höjdare innan året är över. Watch this space!

Mer läsning

Annons