Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Filmkrönika

Möt Terrence Dashon Howard

Annons
Terrence Dashon Howard har gjort en lång rad roller, de flesta av dem små, i både stora och små filmer. Som Dead presidents (1995), Best laid plans (1999), Big momma's house (2000) och Hart's war (2002). Ändå dröjde det tills häromdagen förrän jag såg honom tillräckligt tydligt för att minnas hans namn.
Inte ens Howards roll i fjolårets Ray fick mig att få upp ögonen för honom. Men i Crash, som har svensk biopremiär efter sommaren, märks han.
Crash, som spelades in före Ray, är en Short cuts-liknande, Magnolia-aspirerande film i regi av Paul Haggis. Trots att Crash inte når samma höjder som förebilderna är filmen intressant och välspelad, inte minst tack vare Terrence Howard. Temat om att alla har fördomar och på det ena eller andra sättet förtrycker andra är emellertid alldeles för uttalat för att någon magi ska uppstå. Kanske är det regissören Paul Haggis bakgrund inom tv som slår igenom.
Serier som Lagens änglar och Livet runt trettio, som Haggis både har skrivit för och regisserat, hade sina kvaliteter, men inte var de mångbottnade eller djupsinniga.
I nämnda tv-serier skulle allt, oavsett hur komplicerat, sägas på ett sätt som publiken lätt kunde smälta innan det var dags för nästa reklampaus. Replikerna måste dessutom ligga någorlunda väl i munnen på skådespelarna, så att man tror att en verklig människa verkligen skulle kunna säga så. Detta kunde Haggis komma undan med i 45 minuter underhållningsdrama i tv, men inte i en långfilm med ambition att säga något om rasismens mekanismer i storstadsdjungeln.
Precis som Million dollar baby, också med manus av Haggis, varvar Crash finstämda partier av tänkvärdheter med påflugna högläsningar ur regissörens "mål med min berättelse". Tur då att Terrence Dashon Howard finns där för att rädda dramat i rollen som en tv-regissör som tillsammans med sin fru (Thandie Newton) förnedras av en rasistisk Los Angeles-polis (Matt Dillon).
Howard har ett slående yttre. Som en svart Benicio Del Toro. Klassisk och modern på samma gång, klar som en dag och samtidigt väldigt mystisk, och med ett märkligt skimmer i ögonen. Hans spel i Crash är finstämt och avvägt och ger lust att gå tillbaka till filmerna man sett honom i tidigare utan att riktigt se honom. Någonting säger mig att han kommer att stå ut vid en andra titt på till exempel Ray. Och någonting säger mig att vi inte kommer att missa Terrence Dashon Howard i fortsättningen.
Håll utkik efter Crash i september. Och längre fram även efter independentrullen Hustle and flow. Under tiden finner du mig framför Terrence Dashon Howards tidigare filmer. Snubblar jag över några av hans låtar Howard var en okänd singer/songwriter innan han blev skådespelare ska jag ge dem en chans också.

Mer läsning

Annons