Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Filmrecension: Oh, happy day

Annons
Vansinnigt banalt evangelium

Filmstaden (Draken): Oh, happy day
Regi: Hella Joof
I rollerna: Lotte Andersen, Malik Yoba, Ditte Gråbøl, med flera

(Betyg: 1)

Hämmad hemmafru med gudabenådad röst förundras över den besökande gospelkören
från over there. På grund en olycka blir körledaren Moses (!) kvar i byn och
tar sig an den lokala kyrkokören, där nämnda hemmafru är den blyga stjärnan.

Likt Gabriella i Så som i himmelen ska den inbundna kvinnan förlösas genom sång.
Denna inåtvända varelse är dock inte ett offer för övergrepp och misshandel, som
i Kay Pollaks film. Den enda anledningen till hennes närmast sjukliga
inbundenhet är att Moses ska få tillfälle att frälsa henne och alla andra
inom räckhåll. Och det behövs!

Invånarna i filmens danska byhåla, där färgade fortfarande är negrer, är så
stereotypa att de är i skriande behov av herrens hjälp. Den typiska osympatiska
tanten är som hämtad ur Jönssonligan och kören består av en samling original så
konstruerande att de är omöjliga att ta på allvar. Ärligt talat är det tveksamt
om ens den allsmäktige skulle kunna göra något av detta manus.

Man borde inte kunna bli upprörd över en film som Oh, happy day, som trots allt
är uppriktig i sin värme och glädje. Det är bara det att det fungerar så
ytterst sällan. Praktiskt taget aldrig. Filmen är häpnadsväckande orytmisk för
att handla om gospel, den är dåligt klippt, klent skriven och vansinnigt
banal.

Den som tycker att Så som i himmelen var lite mycket går förmodligen sönder av
att se Oh, happy day.

Håkan Norberg

Mer läsning

Annons