Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Finnes: musik – Sökes: identitet

/

Den första upplagan av Sundsvall Block Party blev musikaliskt glödande, visuellt vag och publikt klen.

Annons

Liten festival med stort utbud, intimt område, korta spelningar som avlöser varandra på flera scener, aldrig en lucka, alltid något att se och höra, öl och vin får bli när det funkar, om ett framträdande verkligen inte känns rätt eller den där alldeles särskilt härliga människan kommer och gör samtalet viktigare än allt.

Den som har varit på den återkommande braksuccén Broöppning i Härnösand känner igen upplägget. Sundsvall Block Party adopterar det med framgång, men idéerna om det visuella blev kvar i Ångermanland.

Var är särdragen, lekfullheten och kreativiteten i miljön? Var är tygerna, flaggorna eller ljusslingorna (eller nåt)? Varför bara dekorera med det medarrangerande studieförbundets roll-ups? (Sundsvall – Norrlands roll-up-huvudstad.)

Festivalens affisch är fin men estetiskt är Sundsvall Block Party en lång rad missade möjligheter.

Med själva huvudsaken, med musiken, är det tvärtom. Där har SBP gjort allt och lite till av sitt handlingsutrymme. Okända guldkorn samsas med några mer etablerade akter från vitt skilda genrer. Fredagen var bra, lördagen bättre.

Vargavinter inleder ljust på utescenen, Hemgraven fortsätter mörkt inne på Pipeline. I hotellbaren kliver två tjejer upp på scenen. En sätter sig vid pianot, den andra presenterar dem som gruppen Blomma. De korta mellansnacken präglas av lugn och självdistans, låtarna är enkla men ibland förvånande quirky, Lovis Åkerströms röst helt otrolig.

Halvvägs in i kvällen står några killar och fipplar med instrumenten på utomhusscenen. Förskjutningen i schemat gör det svårt att avgöra om det är riggning eller rivning, soundcheck eller början på en spelning.

Han som står närmast scenkanten flaxar plötsligt till med en tamburin, fattar mikrofonen och säger: "Det är vi som är Frantic Sunday! Det här är Anything but love!" Sedan är det fullt ställ i nära på en timme. Sångaren Tomas Karlsson ylar "Kyrkogataaan!" och får till och med förbipasserade hotellgubbar att ta några danssteg med näven i luften.

Innan spelningen är slut sjunger helgens största publik med i den kommande singeln Heartbeats and soundsystems och Karlsson berättar att Uppsalabandets debutalbum kommer att släppas av Sundsvallsbolaget Ninetone. Det är bara att gratulera Patrik Frisk och kompani.

Så till Zacharias Blad som människor har tisslat och tasslat om hela kvällen. Och visst finns där något, en ådra, ett uttryck, en struttig svank. Men vad är det för låtar? Långa marschliknande saker som mest bara pågår. Scenpersonligheten Blad vinner stort över musiken, i alla fall i ett livesammanhang där de angelägna texterna har svårt att gå fram.

När Christian Kjellvander spelar går allt fram, varje liten nyans. Han säger att Sundsvall aldrig varit mer som New York än i kväll. Publiken skrattar men platsen vi befinner oss på stämmer faktiskt väl in på beskrivningen. Vår stad har väl aldrig känts mer internationell än när pianobaren i källaren hade sin storhetstid. Atmosfären är densamma nu när vi samlas tätt tätt till tonerna av en av Sveriges största musikskatter.

Varje gång den automatiska dörren öppnas och larmet från Zacharias Blads sista låtar sipprar in blir kvällen lite mindre magisk. Det är priset man får betala för att ha flera scener nära varandra, samt till viss del olycklig programsättning.

Läs mer: Första kvällen blev en smygande start.

Mer läsning

Annons