Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fogertys revival

Nordichallen: John Fogerty

Annons
Mellan januari 1969 och juli 1970 gjorde Creedence Clearwater Revival fyra album: Bayou country, Green river, Willy and The Poorboys och Cosmo\'s factory.
De innehöll bland annat följande låtar: Bad moon rising, Proud Mary, Fortunate son, Down on the corner, Up around the bend, Lodi ... och jag skulle kunna rada upp ytterligare 10-15 klassiska låtar.
Det är inget annat än makalöst. Jag har svårt att komma på nåt annat band som presterat en liknande svit med så gedigna och fulländade album. Och på så kort tid bara 18 månader förflöt mellan dessa milstolpar i rockhistorien.
Hade inte bandmedlemmarna blivit osams hade Creedence varit enorma, kanske inte i klass med Stones, men stora.
Så det är inte konstigt att Fogerty fortfarande får frågan om bandet ska återförenas, trots att hans storebrorsa, tillika bandmedlemmen Tom Fogerty dog för 15 år sedan.

Inget museiföremål
Men Fogerty är långt från ett museiföremål som ställer sig på scen och visar upp sig. Han är vid god vigör, vilket de senaste skivorna visat. Visserligen är det långt mellan albumsläppen, men när de väl kommer är det genomarbetade och stabila produktioner. Inte som Dylan, Neil Young och andra legender, som visserligen oftare ger ut skivor, men som ju inte alltid håller högsta klass.
Nåväl, nu var det inte skivorna utan livespelningen i Nordichallen som skulle avhandlas, och där visade Fogerty att han fortfarande både vill och kan rocka. Han har så kul att han knappt kan stå still, utan far fram och
tillbaka.
En stark inledning med Creedence-dubbeln Travelin´ band och Green river fick genast igång publiken, som mest bestod av glada gubbrockare och peppade pantertanter, som hade bestämt sig för att ha kul.
För det var nog en förutsättning för att stå ut med över två timmar av hederlig stabil träskrock.
Var man det minsta sugen på nåt oväntat så blev man besviken. För Fogertys styrka är också hans svaghet. Han kan skriva riviga rocklåtar, men de är väldigt förutsägbara.
Å andra sidan är det vad hans publik vill ha. I de låtar där Fogerty och bandet flummade ut, främst i den lysande Born on the Bayou, I heard it through the grapewine, I put a spell on you och Suzie Q tappar folk intresset efter en stunds psykedeliskt jammande. Själv tycker jag att det är då han är roligast.

Bra akustiska låtar
Sen gillar jag de akustiska låtarna, som Who´ll stop the rain och nya Deja vu all over again. Det är där han hör hemma idag, särskilt då hans raspiga rockröst tappat lite tryck.
Visst är Fortunate son, Up around the bend och Bad moon rising helt suveräna låtar, men Fogerty förvaltar dem bara, spänningen och tyngden från förr finns inte längre kvar.
Men en rockfest blev det ändå, främst för att den entusiastiska och rätt så överförfriskade publiken bestämt sig för det på förhand. Och väljer man som Fogerty att fylla setlistan till två tredjedelar med Creedenceklassiker så är det svårt att misslyckas.


Det här fick vi höra:
Travelin\' Band
Green River
Blueboy
It Came Out Of The Sky
Sugar-Sugar (In My Life)
Lookin\' Out My Backdoor
Lodi
Rambunctious Boy
Blue Moon Nights
Born On The Bayou
Run Through The Jungle
Bootleg
Cotton fields
Hot Rod Heart
Wicked Old Witch
Down On The Corner
Deja Vu (All Over Again)
I Heard It Through The Grapevine
I Put a Spell On You
Have You Ever Seen The Rain
Suzie Q
Up Around The Bend
Keep On Chooglin\'
The Old Man Down The Road
Bad Moon Rising
Fortunate Son

Extranummer:
Rockin\' All Over The World
Proud Mary

Mer läsning

Annons