Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Folkets konst i all sin prakt

Annons
Fakta och historiska sammanhang får komma i andra hand. När Nordiska museet visar sina allmogesamlingar i nya utställningen "Folkkonst" är det känslan, färgprakten och skaparlusten som är viktigast.


Den svenska allmogekonsten har väntat länge på att inta sin egentligen självklara plats på Nordiska museet. 1990 plockade man ner den förra utställningen. Sedan dess har brudkronor, snidade linfästen, näveraskar, bonader kurbitsmålade skåp och dräkter, saknats i en samlad presentation. "Folkkonst", som öppnar den 29 maj, fyller ut tomrummet och blir en del av museets permanenta utställningar.

Inglasningen av montrarna pågår för fullt och dekormålaren Olle Nessle gör de sista målerierna. Han har använt gamla målartekniker som stänkmålning och filmjölksmarmorering när han satt stark färg på de sju utställningsrummen.

Vävarna, vindflöjlarna, svepaskarna och de stickade vantarna är varken ordnade kronologiskt eller efter geografisk hemvist. De saknar dessutom de obligatoriska förklarande skyltarna. Här finns inte heller några foton eller skisser som visar hur föremålen används. Det beror inte på tidsbrist utan är en medveten tanke hos utställningens producenter Lena Landerberg, och Johan Knutsson.

- Föremål av det här slaget kan man hitta på museer och hembygdsgårdar över hela landet placerade i sitt kulturhistoriska sammanhang. Vi ville göra något annat. Därför säger den här utställningen inte mycket om hur de användes utan visar deras form. Vi vill att utställningen ska bli en inspirationskälla, säger Lena Landerberg.

För att förtydliga hur de har resonerat går hon fram till en monter där brudkrona, bröstlappar, band och allt annat som gjorde bruden vacker har placerats tillsammans trots att de kommer från olika dräkter från olika tidsperioder och regioner.

- Det här är en mardröm för en dräkthistoriker. Men vi vill framhäva den enorma rikedomen i färg och form, säger hon.

Därför ville de också visa många föremål. På "Folkkonst" finns 500 föremål, från perioden 1750 fram till 1850. De flesta kommer från landskapen Skåne, Småland, Dalarna och Hälsingland, men de flesta delarna av landet är representerade. Under den här tidsperioden blomstrar den svenska folkkonsten. Människor på landet började få det lite bättre, och hade tid och råd att tänka på föremålens skönhet. Utställarna har definierat folkkonst som föremål gjorda av folk på landet för folk på landet. De är tillverkade av konstnärer utan formell utbildning som i stället har lärt av traditionen.

Oavsett var i världen den görs har folkkonsten en rad gemensamma kännetecken; hela ytan på föremålen dekoreras, det är alltid bruksföremål som smyckas, avbildningarna är stiliserade, utan strävan efter realism.

Fyra av de sju utställningsrummen är ägnade åt de fyra stora inspirationskällorna i motiv och mönster: den mänskliga kroppen, naturen, kyrkan/Bibeln och makten.

I rummet där natur är temat har Wanja Djanaieff, som formgivit utställningen, byggt en böljande grön hylla runt väggarna där ett molnmönstrat skåp svajar på en av topparna och en samling vindflöjlar med fåglar på uppe på en annan. Vid den motsatta väggen ser montern ut som ett blommande växthus, men det är blomstermönstrade sängryor och vantar som står för växtkraften.

- Jag har utformat utställningen så att det känns som att kliva rätt in i folkkonsten, och låta stämningen och känslorna smitta av sig. Jag är scenograf och inte utställningsarkitekt. Jag ville göra något som inspirerar besökarna till egen nyskapande formgivning, säger Wanja Djanaieff.

Allmogekonstens mönster inspirerar många designer och konsthantverkare i dag. I utställningens sista rum visas hur dalahästar, kurbitsmålning och näveraskar tagit sig in i modern design. I ett bildspel frågar sig utställarna hur folkkonsten ser ut i dag och ger några förslag: en handmålad hotrod, en överdekorerad dator, ljusslingor som juldekoration på hus eller helt enkelt en punkare. (PM)

Mer läsning

Annons