Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fortfarande garagererockens överstepräster

/

Annexet, Stockholm (torsdag)
The White Stripes

Annons
BETYG: 4

Lika bra att säga det på en gång. Det har förmodligen aldrig framförts en bättre konsert i Annexet, denna styggelse till konsertlokal, än den Jack och Meg White presterade i torsdags kväll. Hade White stripes spelat på ett mindre ställe, säg Mondo eller Cirkus (där de var förra Sverigebesöket) hade de belönats med högsta betyg.
För när syskonen släpper lös sin bluesrockiga slammerbastard så är det näst intill omöjligt att inte sugas in i malströmmen av gitarriff och trumtakter.
Konserten har varit slutsåld sedan länge, trots att senaste skivan Get behind me Satan inte fått så lysande betyg som tidigare alster. Och nog är det märkligt att så brötig och störig rock'n'roll lockar så många köpare och åhörare. Men desto gladare är jag, då det innebär att det finns ett musikliv utanför Crazy frog, Darin och melodifestivalen.
De cirka 3000 personerna på plats lär inte ångra sin investering. Konserten var rakt igenom fascinerande, med många höjdare och få svackor.
Det fanns mycket att imponeras av: trots den larmiga kostymen har nästan alla låtar hitkänsla, musiken varieras så mycket det bara är möjligt, och duon är både fantasifull och fokuserad.
Och även flexibel; så fort Jack White tyckte att det inte hände nåt i en låt, så bytte han till en ny, och syrran Meg var omedelbart med på noterna. Om inte ordet genialiskt var så missbrukat skulle jag använt det.
Och så är det förstås Jack och Meg White.
Jack i sin svarta rock och hatt är coolheten personifierad, och har ett gitarrspel som får mig att vilja sluta jobba, köpa en gitarr och låsa in mig i källaren i tre år och öva, öva, öva. Kanske skulle jag då vara i närheten av Jack Whites färdigheter. Fast förmodligen inte.
Och så Meg - denna lilla älva till trumslagare. Hon är en driven och lyhörd trummis, samtidigt som hon är både tuff och söt på samma gång. Min förtjusning som väcktes första gången jag såg dem för fem år sedan blossade upp på nytt.
Första delen av konserten varade i en knapp timme, och de brände av säkert 20 låtar i ett rasande Ramones-tempo. Bäst minns jag Dolly Parton-covern Jolene, vanisnnigt ösiga Hotel Yorba, den skeva My doorbell, mäktiga The hardest button to button, och In the cold, cold night med Meg vid sångmicken.
Efter en kort paus blev det en halvtimme till som om möjligt var ännu bättre. Den brutala Ball and biscuit och magiska Seven nation army blev två kraftfulla käftsmällar till alla som sagt att garagerocken är död.

Mer läsning

Annons