Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fula flickor utmanar normerna

Annons
Överingress: De retar upp, ställer på ända och är obekväma. Med sin konst bryter de tabun och överskrider gränserna för det förväntade. Plötsligt är de överallt - de "fula flickorna". I del ett av artikelserien "Fula flickor" ger genus- och teaterforskaren Tiina Rosenberg och konstnären Helene Billgren sin syn på utvecklingen.

---

Listan över kvinnliga konstnärer som skiter i konventionerna tycks bara bli längre och längre.

- I dag är det många som är kaxiga och vågar, säger genus- och teaterforskaren Tiina Rosenberg.


Mjuk, följsam och omhändertagande. Förstående. Nyduschad. Orden ryms alla inom den positiva föreställningen av vad en kvinna ska vara. Äcklig, osmaklig och provocerande hör knappast dit. Men utanför den idealiserade bilden verkar kvinnliga konstutövare som väcker starka känslor med sin konst. De uttrycker sig fritt och struntar i om de upprör någon. Framför allt bryter de mot något mer grundläggande: nämligen normen om vad kvinnor förväntas göra, tycka och gilla.

Under det senaste året tycks de ha blivit fler än någonsin. Här finns Joanna Rytel som upprört med konstverket "Glada abortbarn" och videoverket "Att tänka tankar man inte vill tänka" där hon ger uttryck för provocerande föreställningar om svarta män. Joanna Rubin Dranger har genom sina olika tecknade versioner av den klassiska sagan Askungen, visat på ett skrämmande tydligt sätt hur samhällets normer omsätts i valet av bildspråk. Humorgruppen Pomodori bryter i den frispråkiga föreställningen "Lilla fittan på prärien" mot såväl språkliga tabun som normer kring hur kvinnor förväntas bete sig. Författarkollektivet Vanessa sätter ihop två för många helt oförenliga företeelser: porr och feminism.

Tiina Rosenberg är professor i genusvetenskap och docent i teatervetenskap.

- Feminister jobbar mycket med humor och självironi idag, vilket också betyder att självförtroendet har blivit mycket bättre än på vår tid. Vi tänkte många gånger, vågar vi verkligen göra det här? I dag ser vi många som är kaxiga och vågar, samtidigt som de är empatiska och humoristiska. Att bara vara arg blir ju väldigt trist i längden.

Hon ser en ökad uppmärksamhet kring kvinnliga konstnärer överlag och uttrycker också en glädje över de nya generationer tar för sig och förnyar uttrycken. Motvilligt ("jag vill heja på kollektivet") tar hon den feministiska rapparen D Muttant som exempel på någon som hoppar in på ett traditionellt manligt område. Hon välkomnar också Vanessakollektivets uppmaning till diskussion om porr.

- Man kan säga att det finns många som har en kaxigare och en mer feministisk attityd. Det är inte så att kvinnor inte gjort saker tidigare, men kanske att det finns ett annat fokus genom till exempel mediaintresset.

- Det är bra att vi försöker uppmärksamma både kvinnor och män. Tidigare har ju offentligheten varit väldigt begränsad vad gäller kvinnor. Självklart handlar det om att det finns en annan mediageneration idag som är mycket mer genusmedveten och ibland feministiskt medveten.

Konstnären Helene Billgren utbildade sig på Valands Konsthögskola i början på 1980-talet och har fått betraktare att haja till av hennes humoristiska och allvarliga kolteckningar av flickor.

- Det har blivit fler och fler konstnärer, fler och fler vill uttrycka sig. Om man ser att någon gör på ett sätt, tänker andra att "så kan man göra!". Att man har haft det inom sig och nu vågar. Man kan bli påverkad positivt så att man kan komma ut med att säga saker. Sedan får man ju uppmärksamhet när man provocerar och sticker ut lite. Och vem vill inte ha det?

Själv vet hur hon det är att väcka upprörda känslor. På 90-talet blev hon Jämo-anmäld av några barnmorskor för en affisch hon ritade till filmfestivalen i Göteborg. Den föreställde en kvinna med benen isär och ett hus mellan benen. I bakrunden syntes en kyrka.

- Jag har ingen aning om varför. Jag förstår inte hur en barnmorska kan tycka att en kvinna som sitter isär med benen kan vara något konstigt. Det var kul på något vis. Hade jag ställt ut den på ett konstgalleri hade ingen reagerat. Inom konstvärlden bryr man sig inte. Man kan göra vad man vill och man behöver inte tycka det man visar på bild. Men så fort det kommer ut i verkligheten blir människor väldigt provocerade.

Helene Billgren tror att provokationen blir som starkast när den är oavsiktlig. Och att det i dagens jämställdhetsmedvetna samhälle snarare kan vara en provokation att inte använda ett uttryck som associeras med styrka och framåtanda.

- Jag tycker att det är härligt att man kan gå tillbaka till enkelheten och använda sig av lite barnsliga uttryck, det är ju så ofeministiskt. Man ska ju inte vara barnslig utan man ska vara kvinna och kämpa och vara framåt. Inte ha pipig röst eller liten volangkjol, för då är man inte feminist. Det kan vara provocerande att vara åt det hållet också, säger hon.

Tiina Rosenberg ser också andra orsaker till att konst ibland trampar på ömtåliga tår.

- Låt mig säga såhär: Så länge man jobbar i samförståndsanda och vill kommunicera med alla har även kvinnor och feminister ganska stort utrymme. Men så fort man antyder en viss separatism eller att kvinnors frågor är skilda från männens, i det ögonblicket går man till motattack. Att kvinnor eller feminister andas om att man vill köra sitt eget race helt och hållet, då kan man absolut räkna med problem, säger Tiina Rosenberg.

Att så många kvinnliga konstutövare märks och syns mycket i dag må vara ett faktum. Men Tina Rosenberg varnar för att ta utvecklingen för given. Uppmuntran och uppmärksamhet är hennes nyckelord för nya steg framåt.

- Det handlar mycket om att bidra till en synlighet. På så sätt kan de feministiska konstnärerna bli en del av det offentliga samtalet, så att man inte alltid betraktas som den här isolerade, separatistiska vettvillingen som bara vill knasiga saker. (PM)

Mer läsning

Annons