Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gardell frälste publiken

Jonas Gardell — Väckelsemöte Tonhallen

Annons
Trots schismen med Frälsningsarmén om hans val av affisch och klädsel på densamma, så tog Jonas Gardell inte upp det i nån större utsträckning.
Visst avhandlades religion, t.ex. fick pingstpastorn och rikshomofoben Åke Green ett par välriktade kängor. Några Knutbyskämt blev det också; som frågan om Gud verkligen vet hur man skickar sms, han som är så gammal?
Men främst behandlade Gardell vardagliga företeelser och händelser som kryddades med raffinerade eller absurda detaljer.
Som alla snygga pappor som satt i ring på babysången, eller när en familj hittade ett avhugget finger bland sina räkor, och den medieuppmärksamhet som följde.
Eller hur hans och Marks son blev till Gardells spermier tvekade att ta sats, då de visste att de bara hamnade på ett mörkt, illaluktande ställe. Och hur de plötsligt såg ett ägg, och vilken rusning det blev för att hinna först.
Det jag saknade i showen är hans förmåga att vända asgarv till hisnande avgrundskänsla. Då något sanslöst roligt på en sekund förbyts till kallt och naket allvar. Sånt vill jag ha mer av.
Men fördelarna överväger förstås. Främst blicken för det triviala, och hur han använder det för att skruva till en berättelse eller situation. Likaså är han enormt skicklig på att återanvända skämt och repliker genom hela föreställningen.
Sammanfattningsvis ett gudomligt underhållande Väckelsemöte!

Mer läsning

Annons