Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Glesbygdsskildrare med skitiga nävar

Annons
Hans huvudpersoner är sällan vällyckade. Den norske författaren Levi Henriksen skriver hellre om antihjältar som Dan Kaspersen - fängelsekunden som muckar från kåken för att resa till sin brors begravning i hembyn.


Sedan Levi Henriksen fick ta emot de norska bokhandlarnas stora pris förra året för sin debutroman "Snö ska falla över snö som fallit" har en hel del epitet hunnit klistras vid honom och hans stil. "Glesbygdsskildrare", "skogens konung" och "skitig realism" är några av de omdömen som dyker upp i artiklarna om honom. Själv försöker han att inte bry sig så mycket, men konstaterar att det där med "skitig realism" är det han gillar sämst.

- Det är en populär term i Norge. Men jag brukar kalla det jag gör för skitig romantik i stället. Fast jag är inte så upptagen av sådana där klisterlapper. Jag försöker vara en god berättare och berätta en bra historia - det är viktigast för mig.

Han har precis anlänt från Norge, klädd i broderad westernskjorta och ormskinnsstövlar och med det långa håret bakåtstruket. Levi Henriksen är här för att tala om litteratur på Kulturhuset i Stockholm tillsammans med landsmannen Jan Kjaerstad. I branschen är han en udda fågel, inte bara på grund av sin genomtänkta klädstil. Levi Henriksen sätter den norska glesbygden på kartan, skriver om människor som sällan upphöjs till huvudpersoner i romaner.

I "Snö ska falla över snö som fallit" har Dan Kaspersen just muckat från fängelset efter ett två år långt straff. Han har vänt tillbaka till sin hembygd - inte för att han vill det, utan för att han är tvungen. Brodern Jakob har hittats död i sin bil. Självmord, tror alla, men Dan plågas av tvivel. I hembyn blir han knappast varmt välkomnad, knarkdomen han har avtjänat har stigmatiserat honom.

- Det är väldigt få människor jag skriver om som är vällyckade och väletablerade. Jag ville att Dan skulle gå igenom en ordentlig resa innan det eventuellt ordnar sig för honom. Folk brukar fråga mig varför jag hela tiden skriver om människor som faller. Men jag skriver inte om människor som faller, jag skriver om människor som reser sig igen.

"Snö ska falla över snö som fallit" är, som titeln antyder", inbäddad i ett djupt täcke av snö. Det är den kallaste vintern i mannaminne, bilarna startar inte, andedräkten fryser nästan till is. Vinterkylan förstärker känslan av ensamhet och isolering i Levi Henriksens roman - men själv är han inte särskilt förtjust i den kalla årstiden.

- Snö var något jag var väldigt glad i som liten. Då gick man och väntade på snön och på att få åka skidor och ha snöbollskrig. Nu är snö och vinter definitivt det värsta jag vet. Så på sätt och vis var det lite märkligt att tillbringa en hel sommar med att skriva om vintern.

- Samtidigt ger snön en väldigt fin bild av att det gamla försvinner och göms. Kanske kommer det tillbaka igen, eller så är det något nytt som kommer upp när den har smält bort.

Inte oväntat har han starka känslor för glesbygden. I tre månader provade han att bo i Oslo - de värsta tre månaderna i hans liv, konstaterar Levi Henriksen. Han är landsortsbo i själ och hjärta. Född och uppvuxen tre mil från den svenska gränsen, precis som Dan Kaspersen.

- Den här boken är på sätt och vis en kärleksförklaring till Sverige. Mina två favoritländer är Sverige och Amerika, vilket en del blir förvånade över, särskilt när det gäller Sverige. Men när jag var liten reste vi ofta över gränsen och för mig var det magiskt att bara behöva resa en halvtimme för att plötsligt vara i ett helt annat land.

- Kärleken till Sverige har hållit i sig i alla år. Jag brukar säga att jag bor i de norska Sydstaterna och därifrån är det kort väg till Mexiko... Det var som att allt var bättre i Sverige när jag växte upp, där fanns allt från polkagrisar till den svenska synden.

Det finns fler likheter mellan Levi Henriksen och hans romanfigur - även om Dan Kaspersen knappast är ett självporträtt av författaren. Kaspersen är uppvuxen i en familj där mor och far är pingstvänner. Väckelsemöten och Bibelläsning har präglat hans barndom och själv har han en ganska kluven inställning till religionen. Men skildringen av pingstvännerna, som sker lite i förbifarten, är ömsint och tolerant. Det beror i hög grad på att Levi Henriksens egna erfarenheter av hur det är att växa upp i ett frikyrkligt hem.

- Mitt namn har jag, i likhet med de flesta andra som heter Levi i Norge, fått efter den svenske pingstpastorn Lewi Pethrus. Bägge mina föräldrar var pingstvänner och jag har inget ont att säga om det. I Norge har det dock varit vanligast att om man skriver om frikyrkliga ting så är det antingen väldigt karikerat eller så är det ren hallelujaskildring.

Han tror att uppväxten på sätt och vis har medverkat till att göra honom till författare. Familjen fick tv väldigt sent, i stället brukade man berätta historier för varandra. Morfar berättade medryckande om saker som hade hänt i bygden förr i världen och mamma, söndagsskollärarinnan, bidrog med berättelser ur Bibeln.

- Alla de här brytpunkterna mellan synd och försoning är något som upptar mig väldigt mycket än i dag. Hur djupt du än faller så kan du resa dig igen. Det är fascinerande tycker jag, att man kan vara nere i knästående, men ändå försöka resa sig igen.

Levi Henriksens väg till författarskapet har inte varit alldeles spikrak. Han har jobbat som journalist i drygt tio år och har också en karriär som musiker bakom sig (som han återupplivar i dagarna då plattan "Härifrån till Rockaway Beach" med musik "från Lapp-Lisa till Ramones" släpps i Norge). Trots att han har skrivit i större delen av sitt vuxna liv tog det lång tid att övertyga de norska bokförlagen om hans förtjänster.

- Jag brukar säga att jag har Norgerekord i att bli refuserad. Jag har blivit refuserad av nästan alla förlag. Jag var poet länge och fick tre, fyra diktsamlingar refuserade - två romaner och två novellsamlingar har förlagen också tackat nej till.

- Fast jag hade en genuin tro på att det jag höll på med var bra. Det är som den där svenska vitsen om mannen som kör på motorvägen och får höra på radion att han ska akta sig eftersom det är en bilist som kör i fel körriktning på motorvägen. "En - det är ju alla!", säger han. Och så har det varit också för mig. Jag har kört mot körriktningen.

Efter två kritikerrosade diktsamlingar och romanen "Snö ska falla på snö som fallit", som förra året placerade honom i den norska litteraturens toppdivision behöver han inte längre kämpa så hårt för sin plats. I november ger han ut novellsamlingen "Bara mjuka paket under trät", som är en samling julberättelser.

- När jag fick det norska bokhandlarpriset och såg vilka författare som hade fått det före mig fick jag samma känsla som när jag var liten och satte ihop fotbollslag och provade att sätta in mig som vänsterback i Liverpool. Jag såg mitt namn bredvid Lars Saabye Christensens och Per Petterssons och de andra stora kanonerna. Det var mycket märkligt. (PM)

---


Levi Henriksen:

Ålder: 41 år.

Bor: utanför Kongsvinger i Norge.

Familj: gift och har två barn, fem och nio år gamla.

Senaste favoritbok: Cormack McCarthys "No country for old men".

Senast sedda film: "Lemony Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv".

Lyssnar på just nu: "jag måste erkänna att jag har lyssnat mest på plattan jag har gjort själv. Annars har jag lyssnat en del på Ramones, eftersom det har kommit ut en box med tre cd-skivor ganska nyligen".

Svenska musikfavoriter: Ulf Lundell, Eldkvarn och Imperiet.

Oanad talang: "Jag är nästan lite autistisk på det sättet att jag egentligen bara är bra på att skriva. Fast jag är ganska fin på att laga mat också. Och väldigt fin på att heja högt på mitt favoritlag Kongsvinger när de spelar match." (PM)

Mer läsning

Annons