Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Grossman söker människan bakom pansaret

Annons
David Grossman skriver om ett Israel som sällan syns. Hans senaste bok på svenska, "Flickan i underjorden", handlar om ung kärlek i ett Jerusalem där konflikten bara skymtar i periferin.


David Grossman är strax över 50 och har milda bruna ögon. Han pratar med samma enträgna ordflod som fyller hans böcker - färgrik, precis och full av känsla. Utanför fönstret syns ett vårfruset, vindstilla Stockholm och kontrasten till Grossmans kaotiska Jerusalem är nästan komisk.

- Jag har bara varit här i några timmar men det ser mycket fridfullt ut. Jag tittar på vattnet och andas in den här tystnaden. Men jag är gammal nog att veta att ingen plats egentligen är så här fridfull, varhelst det finns människor så tar de med sig sin komplexitet och sina neuroser. Jag har sett några Ingmar Bergman-filmer så jag vet att ni egentligen inte är så tysta och stillsamma.

Hans nya bok "Flickan i underjorden" handlar om två 16-åriga främlingar, flickan Tamar och pojken Asaf. Tamar är sångerska och har en själ som brinner med lika delar passion och plåga. När boken tar sin början är hon på väg in i Jerusalems undre värld för att rädda någon hon älskar. Asaf är tystlåten och ensam men hamnar mitt i sitt livs äventyr när han hittar Tamars kloka labrador, Dinka.

- I mina tidigare böcker var protagonisten ofta en person som ville göra allt själv, som bara litade till sig själv och såg det som en svaghet att vara beroende av andra människor. Den här boken handlar om att göra saker tillsammans, att närma sig andra människor och hjälpa varandra.

Är du en romantiker?

- Jag tror på kärleken - om det är att vara en romantiker, så javisst. Jag kan inte föreställa mig mitt liv utan kärlek. Jag tror verkligen att vi kan räddas av andra människors kärlek.

Boken utspelar sig till stor del bland de hemlösa, utstötta tonåringar som lever på Jerusalems gator, som dör unga efter att ha delat kanyler och prostituerat sig. Under nio månader tillbringade David Grossman sina kvällar på gatan, och såg deras inställning förändras från intensiv misstro till stilla acceptans. Men trots deras vänskap blev mötet med gatan en svår prövning för författaren.

- Jag kunde komma hem från en sådan kväll och se mina barn leva under så mycket bättre förhållanden, och veta att så mycket av vår nationella budget går till ockupationen och så lite görs för att rädda de här barnen. Det krossar hjärtat på mig. Alla pengarna går till säkerhet och bosättningar och ingen tar hand om tusentals hemlösa barn i Jerusalem och Tel Aviv.

I Israel kom boken ut för fem år sedan och den har redan lagt sig på listan över obligatorisk litteratur i israeliska gymnasieskolor. I Jerusalem anordnas guidade turer till platserna som beskrivs i boken och många ungdomar har berättat för David Grossman hur "Flickan i underjorden" påverkat deras liv. När han höll ett föredrag på en skola kom en 17-årig flicka fram och bad att få tala med honom.

- Hon sade till de andra "lämna honom ifred, jag måste vara ensam med honom en stund". Hon var mycket bestämd och de lydde, de kände henne. Hon kom med ett sönderläst exemplar av min bok och sa: "När jag var 12 så ville jag inte leva och mina föräldrar tog mig till alla sorters läkare. Sedan läste min mamma den här boken och gav den till mig, och på grund av den här boken är jag vid liv."

- Hon bad mig skriva i hennes bok och jag skrev "bara för det du berättade för mig var det värt att skriva boken". En bok som kan rädda liv - en författare kan inte be om något bättre.

Vid sidan av sitt skrivande är David Grossman en politisk aktivist av det handfasta slaget. Han har protesterat mot ockupationen och bosättningarna i 20 års tid och skriver politiska artiklar i israeliska och utländska tidningar. Hans senaste aktion var att skriva en raplåt utifrån alla de klistermärken med hatiska slagord som pryder bilarna i Israel. Men han avskyr när hans romaner blir lästa som politiska texter.

- Verkligheten är så mycket mer komplicerad och intressant än bara politik. Eftersom all vår energi i Israel läggs på våra gränser, blir vi som en rustning utan en riddare. Jag skriver ganska mycket om rustningen men jag vill också berätta om personen inuti. Jag vill skriva om allt som våldet konfiskerar i våra liv.

Han tror på fred mellan palestinier och israeler, kanske inom fem, tio års tid. Men David Grossman drömmer om en verklig fred, en fred utan rädsla där alla som bor i Israel kan känna sig trygga. Och den kommer att dröja.

- Att vara israel i fredstid - det låter nästan som en paradox. Men det är något som är värt att kämpa för, att se vad detta folk kan skapa av sina liv om de får möjligheten att leva utan rädsla. Hur kan vi använda alla dessa tusentals år av kultur och filosofi och humor - utan det extrema i att leva på kanten till avgrunden? Det vill jag uppleva, som jude, israel, författare och människa. Det vore underbart att leva i en sådan verklighet.

"Flickan från underjorden" har mötts av många positiva recensioner i svenska tidningar. En kritiker gissade att David Grossmans alter ego i boken är nunnan Theodora, Tamars förtrogna som har svurit att inte lämna i sitt lilla klostertorn så länge hon lever.

- Det är en fin tanke, författare lever ju som Theodora. Vi tillbringar våra liv i ett rum och kommunicerar med världen brevledes, endast med ord, och skapar alla sorters verklighet med dessa ord.

- Men det kommer en tid då man måste bestämma sig för att man inte bara kan sitta i sitt rum. Man måste ut. Camus sade att det finns ett uttryck för att röra sig från att tala om idéer och att verkställa dem - det kallas att vara människa. Jag vill vara delaktig och spela en roll i vår fruktansvärda verklighet och förändra den till det bättre. Ord räcker inte. (PM)


Fakta/David Grossman

Född: I januari 1954 i Jerusalem.

Bor: I en förort till Jerusalem.

Familj: Hustrun Michal, barnen Jonatan (23), Uri (20) och Roti (12).

Bibliografi på svenska: "Den gula vinden" (1988), "Se kärlek" (1989), "Lammets leende" (1990), "Den inre grammatikens bok" (1995), "Se den andre: samtal med israeliska palestinier" (1993), "Sicksackbarnet" (1996).

I cd-spelaren: Musik från Angelopoulos-film ("melankolisk och vacker grekisk musik").

Senast lästa bok: "Middlesex" av Jeffrey Eugenides ("jag måste läsa två böcker i veckan, det är som ett beroende").

Favoritfilm: Nikita Mikhalkovs "Brända av solen"

Hjälte: "En vän till mig i Israel som segrade över cancern - inte för att hon gjorde utan sättet hon gjorde det på."

Aktuell: Med romanen "Flickan i underjorden" som precis kommit ut på svenska.

Mer läsning

Annons