Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Har jazzen en framtid?

Annons
Att jag ställer den här frågan beror på de senaste årens utveckling för jazzens vidkommande. När stora multinationella bolag säger upp samtliga skivkontrakt och lägger produktionen av nya jazzskivor i malpåse på obestämd tid, är det inte utan att man reagerar. Vad bolagen numera sysslar med är att förse marknaden med återutgivningar av gamla succéer som tidigare varit återutgivna flera omgångar.
Festivalerna, som förut var tummelplatsen för våra jazzmusiker, svenska som internationella, har förändrats dramatiskt. Som exempel kan nämnas Stockholmsfestivalen på Skeppsholmen där festivalgeneralen Bosse Stenhammar i 15 års tid, mellan 1980 1994, bjöd på de bästa jazznamnen som då fanns, Ella Fitzgerald, Stan Getz, Ray Brown, Nina Simone, Clark Terry för att nämna några. På grund av nybyggnationen av Moderna Museet stannade det hela upp några år, men 1999 var det dags för come back för Stenhammar & Co. Tyvärr höll det gamla beprövade konceptet bara ett par år varefter nya kvastar sopade bort Stenhammar och profilen på festivalen fick en ny inriktning där kommersiella krafter styr. Idag är det ingen jazzfestival längre utan en musikfestival där utbudet av jazz är i klar minoritet. Även andra festivaler har hakat på den nya trenden, vilket känns deprimerande.

Då de ekonomiska förutsättningarna under de senaste åren drastiskt försämrats för landets jazzklubbar (Sundsvall klarar sig ännu relativt bra tack vare välvilliga sponsorer) tvingas de för att överleva att bjuda på inslag som inte är jazzmusikaliskt rumsrena.
Det förhåller sig nämligen så att det kommunala anslaget får vara lägst 25 000 per år för att klubben skall få motsvarande statsbidrag via Svenska Jazzriksförbundet. Därför har jag full förståelse för klubbarnas ibland kommersiella utbud även om jag personligen inte är någon vän av det.
Hade vi inte så trångsynta politiker i stat och kommun, som alltid när kulturfrågorna dyker upp på agendan, endast framhåller scenkonsten, d.v.s. teatern som riktmärke, så skulle kulturklimatet var betydligt bättre. Jag gillar själv teater, men tycker ändå inte om när allt annat kulturellt, som exempelvis jazzen, får stå tillbaka särskilt när det gäller att fördela verksamhetsanslagen.
Mig veterligt har aldrig vår högsta kommunala kulturpolitiker Margareta Johansson besökt jazzklubben, vilket jag tycker hon bör göra för att med egna ögon se vad kommunanslaget används till. Att hon struntar i jazzen är helt klart, hennes intresse är teatern vilket hon övertydligt visade i debatten om scenhuset.
Det är dags nu från kulturpolitikerhåll i stat och kommun att erkänna jazzen som en likvärdig konstform som teatern, konsten, operan, litteraturen etc. Så styvmoderligt som jazzen idag behandlas har man svårt att tro att vi lever på 2000-talet!
Till sist vill jag redan nu påminna om att den siste nu levande tenorgiganten Sonny Rollins framträder i Göteborgs Konserthus den 1 maj nästa år. Kanske sista gången som 75-årige Rollins framträder i Sverige. Missa inte detta gyllene tillfälle!




Mer läsning

Annons