Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hey hey my my - rock'n'roll will never die

Annons
Har ni hört den här förr? Vad är det för något som bjuder på mer än 30 band/artister, och en handfull musikseminarier under tre dagar för 670 kronor? Som lockar 2.500 besökare på fredagen och lika många på lördagen?
Jo, jag talar förstås om tredagarsfestivalen Umeå Open, som inleddes igår. Idag fortsätter musikfesten med många skojiga akter. De nästan folkkära Moneybrother, Millencolin och The Ark spelar, liksom Silverbullit, International Noise Conspiracy och Caesars. Förmågor på uppåtgående är på plats, som Frida Hyvönen (kommer till Sundsvall nästa lördag, inte missa!), Deportees och Ayesha.
Utländska akter då? Jodå, det nybildade feministpartiets absoluta favvegrupp Le Tigre kommer. Tyska elektroduon Electrocute, äkta makarna i indiepoppiga Mates of State och grime-tjejen Lady Sovereign från London dyker också upp. Liksom halvsvenska norskan Ane Brun.
Och en sån laguppställning kan man bara drömma om i Sundsvall. Det har glunkats om att göra åtminstone en endagsfestival (finns det såna?), men än har inget hänt. Synd, eftersom så många bra band just nu susar förbi stan.
Men jag är naivt optimistisk och hoppas att en idealist, en med kontakter i musikbranschen och en affärsmänniska slår sina påsar ihop, och drar ihop nåt som liknar Umeå Open, helst innan jag blir pensionär.
Till dess får jag väl fortsätta åka till björkarnas stad och uppleva årets första festival in på bara skinnet.
För det är ju nu när solen tittar fram och värmer en frusen själ som det börjar rycka i festivaltarmen. Tänk om jag fått se artistlistan från årets Roskildefestival som presenteras härintill, och vetat att det skulle dröja ytterligare tre månader innan jag fick gå runt och läppja öl och njuta av gamla välkända och älskade band, liksom nya spännande bekantskaper. Hu jeda mig!
Men ändå har en viss besvikelse smugit sig in. Årets Open-program är inte lika starkt som tidigare år. Att dragplåstret är Le Tigre, som ju varit där en gång redan, känns inte tillräckligt.
Men sen inser jag att det gäller övriga festivaler också. Inget band i Hultsfred känns så där vansinnigt spännande. Inte heller Roskildes program får mig att ramla baklänges. Men med Roskilde spelar det mindre roll, då det är den lika speciella som svårförklarade Roskilde-känslan jag är ute efter, mer än att bara se bra band. Den känslan finns inte på svensk mark.
Men missnöjet med bandbokningar är möjligen obefogat. Med ålderns rätt har jag sett och hört det mesta som bjuds på festivalerna, och en mättnad och bekvämlighet har infunnit sig. Det finns ytterst få band eller artister som ensamma skulle dra mig från Sundsvall.
Men med detta sagt - så trött att jag inte skulle gå på Sundsvall Open, så trött blir jag aldrig!

Mer läsning

Annons