Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hiphoplegenderna håller fortfarande måttet

Mondo, Stockholm (söndag) Public enemy

Annons
Jodå, gubbrapparna i Public enemy kan fortfarande tävla med de främsta när de koncentrerar sig på uppgiften. I söndags gjorde de sin enda Sverigespelning i Stockholm, och visade att deras beats fortfarande är tyngst i stan, och att Chuck D fortfarande är en av de coolaste och mest imponerande rapparna.
Han flankerades som vanligt av tuffa Professor Griff, och spelevinken Flavor Flav, komplett med guldkedjor och hans obligatoriska klockhalsband.
Trion hade med sig ett gäng duktiga och tajta musiker vilket adderade till det blytunga soundet. Dessutom var det ingen renodlad nostagitripp; bandet är högaktuella med nya skivan New whirl odor. Den håller hyfsad klass, om än inte i närheten av hiphopklassikerna Yo! Bum rush the show, It takes a nation of millions to hold us back och Fear of a black planet.
Givetvis var det låtarna från dessa album som vann mest gehör och därför funkade bäst inne på det nästintill utsålda Mondo. Publiken, något äldre än vanligt på hiphopkonserter, skanderade villigt \"Old school - hell yes, new school - fuck that\". När Chuck D undrade vad vi tyckte om 50 Cent blev det rejält buande, medan gamla hjältar som LL Cool J, Gang Starr och De La Soul fick rungande bifall.
Och i en dryg timme var det ett sånt elakt sväng att man stod där alldeles häpen, och vågade knappt tänka på hur det var i gruppens barndom, för närmare 20 år sedan. Det måste ha varit näst intill obarmhärtigt hårt.
Men efter ett potpurri med de största hitsen, bl.a. Don\'t believe the hype, Bring the noise och By the time I get to Phoenix vidtog amatörernas afton, då rookies ur publiken bjöds upp för att visa vad de kunde. Vilket inte var så kul. För även om en av killarna var rätt okej, så hade vi ju betalt för att se Public enemy, inte en hiphopvariant på Idol 2005.
Och värre skulle det bli, för varenda en i bandet skulle sedan briljera på sina respektive instrument. Först visade DJ Lord att han var \"Lord of the decks\", sen blev det trumsolo, gitarrsolo och som salt i såret, ett gammaldags slapbase-solo. Då var jag inte den enda i lokalen som ville gå hem.
Men trots den sega och utdragna avslutningen visade kvällen att så länge Public enemy fokuserar på sina egna låtar är bandet fortfarande ett av de tyngsta i världen.

Mer läsning

Annons