Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hjälp han heter Zbigniew Kuklarz

Annons
Hur känns det att ha ett namn som börjar med ett manligt könsorgan? Zbigniew Kuklarz tar med läsaren till pinsamheter i svenska klassrum och en hejdundrande polsk fest i debutromanen "Hjälp jag heter Zbigniew".


"Na zdrowje!" ropar någon på sida två. Det är 40-årsfest hemma hos familjen Kuklarz och hela släkten är samlad. Alla längtar efter att få svepa de polska nubbarna - särskilt männen som måste ha något att skylla på om de gripande barnvisorna gör dem för rörda. I samma takt som spriten flödar, drar moster Henka (en slavisk kopia av Claire Wikholm) polska fräckisar. Den svenskaste av dem alla, Zbigniew Kuklarz, tänker att han borde skriva en bok om det där någon gång - "en polsk ´Festen´ liksom."

En polsk variant av Thomas Vinterbergs danska fest som urartar, eller en polsk buskisvariant av en Lars Norén-pjäs. Så kan man beskriva Zbigniew Kuklarzs debut "Hjälp jag heter Zbigniew".

- Alla mina släktingars fester har varit väldigt fascinerande. När jag tar på mig betraktarens ögon är det så skruvat.

Han skriver under pseudonym eftersom delar av boken är hämtade från dessa fester och för att inte vill hänga ut sin släkt. Men han intygar att hans riktiga namn - som också leder tankarna till de nedre regionerna - har fört med sig precis lika mycket elände som drabbar Kuklarz.

Det började med ett besök hos massören. Efter ännu en polsk fest roade han sin massör med festanekdoter i utbyte mot en halvtimmes knådning. Hon tyckte att det lät som en film och att han borde skriva ner berättelsen.

- Jag tänkte "aldrig i livet!" eftersom jag tyckte att det verkar så jobbigt att vara författare.

Men de uppmanande orden fanns kvar i bakhuvudet. Kuklarz bestämde sig för att skriva en kvart, varje dag, i fyra månader. Snart hade han en text som han insåg att han borde skicka in till några förlag. Ett halvår senare fick han svar från Bonnier.

- Det kändes helt sjukt, men det var samtidigt en bananskalskänsla. Jag har alltid försökt få skivkontrakt och skickat in demos, men aldrig försökt få bokkontrakt. Jag förstod nog inte hur stort det var i början.

Zbigniew Kuklarz har alltid skrivit. Var det inte för läraren i skolan så har det varit för en kund. Han arbetar som copywriter på en reklambyrå i Stockholm. Innan dess arbetade han som svensklärare, som han utbildade sig till för att bearbeta något som han alltid har haft komplex för - svenskan. "Jag har aldrig tyckt att jag kan uttrycka mig perfekt eftersom jag har polsk bakgrund."

Han är född på Södersjukhuset i Stockholm och talar utpräglad stockholmska. Trots det har han alltid känt sig utanför och polsk. Och på besök hos släkten i Polen har han känt sig utanför och svensk.

Just det - att vara polack i ett medelsvenssongetto och helst av allt vilja smälta in trots att man har föräldrar som inte fixar reflexiva pronomen och ett efternamn som leder till snuskiga skämt - är ett av bokens grundteman.

"I trettio år har jag kämpat för att hitta en tydlig identitet. En som jag kan känna mig stolt över." skriver han i boken. Hemma i radhuset utanför Stockholm förklarar han:

- Jag har aldrig känt mig hemma till 100 procent. När jag skrev boken plockade jag fram den där känslan av utanförskap som jag har haft i hela mitt liv och förstorade den. Den fanns framför allt i tonåren och det är lite märkligt eftersom jag är uppvuxen i en kommun med många invandrare.

Mellan nubbarna, de polska visorna och galenskaperna från festen tas läsaren med till de där tonåren. Vi får veta vilka strategier en ung kille, som vill bli omtyckt "trots att han är polack", tar till. Hur han lismar och bjuder alla i handbollslaget på godis trots att han bara får behålla en fjärdedels romersk båge eller hur han genskjuter nya lärare utanför lärarrummet för att hinna förklara att hans efternamn uttalas Koklars och inget annat. Eller hur han kan tröttna på alla polacker som klagar och längtar hem: "Flytta tillbaka istället om ni vantrivs så förbannat. Till det katolska paradiset. Till landet där man alltid säger god dag till alla man möter på gatan. Till kulturen som är så mycket kultiverad än analfabetiska Sveriges."

Zbigniew Kuklarz säger att det var som självterapi, att få skriva förbjudna saker om sitt fosterland.

- Det finns en sorts barnslig tonårstrots i att skriva ner det polska trots att jag älskar Polen och den polska kulturen.

Bokomslaget pryds av örnen, Polens stolta landsvapen, framför en typisk öststatsgardin. Och sidorna innanför pärmarna är fyllda av hatkärlek till Polen.

- Ju mer galla man får spy desto större växer kärleken, konstaterar han. Jag älskar till exempel att se Big Brother på polska. Det är exotiskt, ett helt annat Polen än det jag är van vid. De har alltid haft kommunistiska kanaler och jag minns hur fascinerade mina kusiner var när jag kom dit med västerländska leksaker.

- Men jag kan inte vara konsekvent, inte ens när jag ska lära min dotter prata polska. Jag vill att hon ska tycka att polska är kul men blir som mina föräldrar - den som tvingar på det polska.

Mot slutet blir det mer hoppingivande och berättarens självkänsla stärks när han ser ett mönster:

"Det visar min och syrrans strategi för att få omgivningens, samhällets acceptans. (...) Hon gick från destruktiv punkare till framgångsrik veterinär. Jag gick från småligist till reklamare med 400 poängs akademisk utbildning. (...) Det syrran och jag inte förstod var att samhället redan accepterade oss. Att det var vi själva som förstorade känslan av främlingskap. Vi behövde inte känna oss mindre."

- Man slösar så mycket energi på att inte veta vilken identitet man ska välja, säger han. Man behöver inte vara invandrare för att känna så, alla söker det där hela tiden.

Under uppväxten hade Kuklarz inget större bokintresse. Han nämner John Irwing och den polske författaren Stanislaw Lem - "jo, han heter faktiskt så i efternamn". Det var först när han började läsa litteratur på universitetet som han upptäckte klassikerna.

- Jag blev helt såld. Jag tyckte om varenda bok jag läste, särskilt Eyvind Johnsons "Strändernas svall".

När han nu debuterar som författare tycker han att det känns mer spännande än nervöst. Att vara författare var inte alls så jobbigt som han befarade. Han kan till och med tänka sig att skriva en ny bok. Kanske om en resa till Polen som han gjorde i tonåren tillsammans med vänner.

- Resor är, precis som fester, ett tacksamt tema som har ett inneboende drama. Men att bara vara författare vet jag inte om jag vill, jag får aldrig samma eufori som när jag gör musik. Det är lite besmittat av jobb - datorn och ljudet från tangetbordet är så förknippat med stress och kampanjer som ska göras. (PM)


Fakta/Zbigniew Kuklarz

Ålder: 38 år.

Familj: Fru och två barn.

Yrke: Copywriter.

Bor: Bergshamra, Stockholm.

Intressen: Musik och kung fu.

Senast köpta skiva: John Legend: "Get lifted".

Senast sedda film: "Aguirre - guds vrede" av den tyske regissören Werner Herzog.

Senast lästa bok: Eric Ericson: "Brev till samhället".

Kuriosa: Han spelar keyboard och har turnerat med en av Rumäniens största gitarrhjältar. Har bland annat ritat och skrivit musik till den tecknade MTV-serien "Jacko".

Aktuell: Med debutromanen "Hjälp jag heter Zbigniew" som släpps den 12 augusti. (PM)

Mer läsning

Annons