Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur mycket påverkar musiken?

/
  • Bruce Springsteen, Jay Z och Clint Eastwood visade öppet sitt stöd för de olika presidentkandidaterna i det amerikanska valet.

Annons

Musikens koppling till politik är rätt tydlig genom historien. Oftast som protestmusik. Antingen konkret eller genom personliga ställningstaganden vid sidan om musiken.

Det är lätt att tänka på stödgalor för humanitära ändamål, till exempel Bob Geldofs projekt Live aid eller Bonos korståg över världen för att påverka makthavare.

I och med det amerikanska valet ställde sig musiker och andra kulturpersonligheter på Barack Obamas eller Mitt Romneys sida för att stötta sin kandidat.

Bruce Springsteen och Jay Z framträdde med den sittande presidenten under slutet av valrörelsen och Bob Dylan tvivlade aldrig på att Obama skulle få sitta kvar i fyra år till.

Mitt Romney fick stöd från skådespelaren Clint Eastwood och artisterna Kid Rock och Meatloaf.

Det som skulle vara intressant att veta är hur mycket artisterna påverkar med sitt stöd. Bruce Springsteen har länge visat sitt stöd för demokraterna men han har förmodligen inte enbart fans med samma övertygelse. Kanske har han under årens lopp vunnit över några till sin sida. Det lustiga är väl att hans monumentala hit Born in the USA inte uppfattades som så samhällskritisk som den var. Många hörde bara låttiteln och uppfattade den som en patriotisk hyllning till landet.

Det amerikanska valet handlade mycket om att locka människor från soffan till vallokalerna. Den som lyckades bäst skulle också gå vinnande ur striden. Var det så att Jay Z med sitt inflytande som artist kunde motivera sina fans att faktiskt vilja påverka?

Det går att räkna upp en massa band och artister som skrivit tydligt samhällskritisk musik, Rage against the machine, Billy Bragg och The International noice conspiracy för att ta några exempel.

I Storbritannien visade Morrisey sin avsky för Margret Thatchers politik under 1980-talet och bröderna Gallagher i Oasis hymlade inte med sin förtjusning över Labour och dess partiledare Tony Blair.

I Sverige var det kanske främst under slutet av 1960-talet och hela 1970-talet som den politiska musiken hade sin storhetstid med grupper som Hoola bandoola band och Blå tåget. Det är främst på vänstersidan det går att hitta exempel. Det är inte så många högervänliga artister som vågat bekänna färg. Wille Craaford kanske känner sig lite ensam ibland.

Mer läsning

Annons