Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hyllning till Stratocastern ingen höjdare

/

Vinjett: DVD
The Strat Pack: Live in concert
(Eagle/Playground)

Annons
Gitarrmärket Fender Stratocaster har fyllt 50 år. Detta föranledde att ett all-stargäng samlades och firade detta på Wembley Arena. DVD-n är 155 minuter lång och bjuder på en mängd klassiska låtar.
Men det är alltid problem att få till något riktigt spännande när tillställningen byggs upp på gamla goda låtar i nya versioner. Inledningen med The Crickets, Albert Lee och Brian May känns så där. Vad gör Brian May på ett Strata-jubileum? Han är väl inte någon känd Strata-gitarrist?
För mig är det givet att låtarna är klassiska Stratocaster-låtar framförda av Stratocaster-gitarrister. Brian May är definitivt inte det senare.
Lite roligare blir det när Hank Marvin och Ben Marvin bland annat framför Apache. Theresa Andersson känns lite malplacerad, även om hon får lite assistans av Albert Lee. Paul Carrack och Mike Rutherford lyfter upp det hela lite när de blandar lite: All along the Watchtower, While my guitar gently weeps och I can't dance.
Gary Moore gör sedan ett helt malplacerat gitarrorgiebesök. Naturligtvis spelar han Hendrix, men Moore har aldrig varit nära att lira Hendrixgitarr. För övrigt är Moore mest känd som Les Paul-gitarrist och det är väl först under den senaste epoken han lirat Strata.
När sedan Paul Rodgers kommer in på scenen blir det lite fart. En av rockhistoriens bästa sångare gör bra versioner av Alright now och Can't get enough. Vilken sångröst han har, karl'n! Eaglesgitarristen Joe Walsh bjuder på en utmärkt version av Life in the fast lane, även om jag tycker att hans vardagsbandkamrater Henley och Frey sjunger bättre. David Gilmour känns dock helt rätt med de typiska Pink Floyd-tongångarna.
Konserten avslutas med en allt annat än välsjungen version av Ooh la la, framförd av Ronnie Wood. Jag visste inte att det gick att sjunga så illa på Wembley!
Strat Pack känns som en sammansatt historia utan röd tråd. Visst är det mesta bra - allt från musiker, låtar, husband till publiken, men en jubileumsafton kan aldrig musikmässigt bli den där riktiga höjdaren. Jag ser The Bands Last Waltz eller The Wall i Berlin som förebilder i sammanhanget.
Strat Pack är en konsert man bara ser en gång. Den är dock värd att se en gång.

Mer läsning

Annons