Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag fick en PS2-kick

/

Annons
I fredags fick jag hem Burnout Revenge till Playstation 2. Jag bänkade mig direkt framför tv:n tillsammans med pojkvännen och drog igång. Naturligtvis började vi med att köra en match mot varandra, som jag förlorade. Sedan körde vi en till som jag förlorade.
Alltså, nu ska ni inte tro att jag blev sur för det. Okej, visst tog det lite på psyket att bli spöad två gånger på raken, men fasen vad kul det var.
När man spelar igenom en så stor mängd spel som jag gör är det lätt att inte fastna för något och direkt tänka i betyg och prestanda. Men den här gången hängav jag mig helt åt spelupplevelsen. Tillsammans tog vi oss igenom bana efter bana, kraschade bil efter bil och satte rekord efter rekord.
På något vis blir spelandet tillsammans med någon mer intensivt framför en konsol. Där sitter ni, två eller flera, på fest eller bara för att det är kul, och spelar. Under tjo och tjim kommenterar ni varandras missar och lyckoträffar samtidigt som ni puffar på varandra för att få den andra ur balans.
Det saknar jag när jag sitter ensam framför datorn.
Även om jag spelar ett superbra spel tillsammans med mina vänner över Internet, eller om den jag spelar med sitter i samma rum, är det inte riktigt samma sak som att sitta på samma matta, axel mot axel. Närvarokänslan finns där, ingen tvekan om den saken, men du kan inte rycka kontrollen ur någons hand när du själv befinner dig på andra sidan Sverige.
Jag har alltid varit en pc-människa, och det har jag sagt så många gånger nu att det börjar bli en tom fras, för är jag verkligen det? Just nu känner jag mig mer som en multimänniska. Jag stormtrivs lika mycket när jag tar fram min lilla NDS och trycker upp mig bland kuddarna i soffan som när jag genomför en intensiv strid i något spel på datorn.
Men naturligtvis finns det en stor skillnad mellan olika plattformar, det går ju inte att förneka. Dock börjar jag dra mig bort från trästolen framför skärmen och ner i soffan framför tv:n, för inte nog med att det oftast ger bättre närvarokänsla så är det faktiskt skönare att sitta framför tv:n.
PS2:an är min senaste investering i konsolväg och jag har faktiskt aldrig ägt en stationär konsol förut. Kanske för att min mamma vägrade köpa en åt mig när jag var liten, kanske för att jag varit snål när jag blivit stor. Men nu när jag har fått ändan ur vagnen och skaffat en börjar jag se fördelarna och ser med spänning fram emot höstens Xbox 360.
Sedan är det ju dags för PS3 och därefter Revolution. Jag menar, med detta konsolutbud som erbjuder kvalitetstid med killen på några mjuka kuddar framför tv:n. Hur kan man låta bli att frestas?
Det gäller verkligen att det kommer mängder med bra pc-spel framöver för att hålla kvar min fulla uppmärksamhet i datorrummet.

Mer läsning

Annons