Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Jag har inga märken utanpå”

Filmstaden (Draken): Ta mina ögon
Regi: Icíar Bollaín
I rollerna: Laia Marull, Luis Tosar, Candela Peña, Rosa María Sardà, med flera.
(Betyg: 4)

Annons
Mitt i natten flyr Pilar (Laia Marull) från sitt hem och sin misshandlande make
Antonio (Luis Tosar). Tillsammans med sin son får hon bo hos sin syster och
hennes fästman. Där finns trygghet och stöd, men efter år av våld och förtryck
är Pilar inbunden och inte mottaglig för varken kärlek eller råd.
Med tiden lyckas Pilar gå vidare. Hon får jobb som konstguide och träffar nya
vänner, vilket ger henne självförtroendet och självkänslan tillbaka. Men hon
har inte gjort sig fri från Antonio, som uppvaktar henne och vill att hon ska
flytta hem igen. Och när Antonio berättar att han sökt psykologhjälp kommer
Pilar tillbaka med förhoppningar om en förändring. Och till en början är paret
som nyförälskat.
Ta mina ögon är skriven och regisserad av Icíar Bollaín. Hon berättar diskret
men oerhört talande om både den misshandlade och den som misshandlar.
Stämningen är ömsom dödligt skrämmande, ömsom kärleksfull och varm.
Laia Marull visar som Pilar upp ett brett register när hon pendlar mellan att
vara pryglad och levnadsglad hela tiden fullständigt övertygande. Aldrig blir
Pilars handlingar svåra att förstå, inte ens när hon mot all vett och sans
väljer att gå tillbaka till sin man. Och utan att acceptera misshandeln låter
Bollaín oss också förstå vad Antonios beteende bottnar i. Det är stor
berättarkonst.
Parallellt med skildringen av Pilar och Antonio visar Ta mina ögon fascinerande
exempel på andra komplicerade förhållanden, som mellan syskon, mellan föräldrar
och barn och, i en av filmens starkaste scener, mellan människa och myndighet.
Jag har inga märken utanpå säger Pilar, ensam med sitt lidande.
Filmen har ett naturalistiskt, nästan tråkigt foto och skådespelarprestationerna
gränsar till det dokumentära, vilket bidrar till den verklighetsnära atmosfären.
Ta mina ögon är som en demonstration av filmmediets fördelar när det gäller att
förmedla känslor och stämningar, att vara subtil, och filmen är så
mångfacetterad att det nästan känns fruktlöst att försöka beskriva den i text.
Den stora frågan, den som ligger i botten av varje förhållande, måste emellertid
betonas. Den handlar om gränsen mellan kontrollbehov och tillit, tvåsamhet och
individualitet, frihet och fångenskap. Våldsverkare eller inte, det är den
nöten alla som vill bli älskade måste knäcka.
Håkan Norberg

Mer läsning

Annons