Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag längtar efter Mario

Annons
Minns ni de sena kvällarna framför Nintendo-konsolen på det underbara nittiotalet? Minns ni Super Mario Bros. och grabbarna som övervann alla hinder? Jag börjar faktiskt sakna våra forna vänner.
Jag älskar nya spel. Det är absolut inget fel på dem. Den obrutna förpackningen, plasten som prasslar under fingrarna, doften av oanvänt och fräscht. Nya spel är hur kul som helst. Jag klarade precis av Knights of the old Republic II och segerns sötma när sista bossen var avklarad känns fortfarande i munnen.
Men trots dessa superroliga spel med utstuderade effekter, välprogrammerade grafikmotorer, innehållandes väl utvecklade karaktärer med superb AI och allt annat en spelare kan önska sig så saknas det något. Jag längtar efter någonting annat.
Jag kommer ihåg när jag och mina vänner samlades hemma i vardagsrummet och slog på tv:n. Konsolen var redan inkopplad och klar. Vi drog lott om vem som fick spela först och sedan satte vi av i galopp. Vi hoppade, studsade, ropade, tjoade och tjimmade, kastade med kontrollerna när vi misslyckades, skrattade och hurrade när vi klarade av en bana. Det var sköna tider det.

Ibland tröttnar jag på alla supermoderna spel och längtar tillbaka till de klassiska plattformsspelen. Super Mario Brothers kommer för alltid att leva i mitt hjärta. I dag är det få spel som sätter en sådan prägel på tillvaron som Mario gjorde. Många spel i dag försvinner ur mitt medvetande efter bara några veckor. Det kommer, det spelas, det faller i glömska. Mario har levt i tiotals år.
År 2006 kommer Nintendo Revolution, den nya konsolen från Nintendo som på alla sätt spelar på retrokänsla. Enligt utsagor ska alla gamla spel vara kompatibla med Revolution. Jag har faktiskt funderat på att köpa den mycket för möjligheten att spela de första spelen i Mario-serien tillsammans med alla andra klassikerspel som finns till Nintendo 8-bitars. Och dessutom i toppkvalitet. Bara att ladda ner från nätet rakt ner i vardagsrummet. Jo, jag tackar jag.
Visst minns ni Duckhunt? Man satt i soffan med pistolen riktad mot skärmen och gick på ankjakt. Vem kan glömma Zelda den lilla pojken med den gröna luvan och det stora självförtroendet. Och Ice-climber sen - eskimån som alltid strävade uppåt och som lade beslag på alldeles för mycket tid.

Men sedan är det väldigt många spel som jag under min barndom har missat. Inte förrän nu när jag verkligen fått upp ögonen för spelandet inser jag mina misstag. I sommar ska jag rätta till dem.
Eftersom jag iskallt räknar med att det blir lika dåligt väder i sommar som förra året så har jag bunkrat upp med gamla godingar, inte riktigt lika retro som Mario men charmiga ändå. Diablo ett och två, Baldurs Gate ett och två, Civilisation och många andra ligger och väntar på mitt skrivbord. Det är bara synd att jag måste jobba så mycket. Fem dagar i veckan är alldeles för mycket tid att tillbringa på en arbetsplats.
Kanske ska jag också leta upp någon som fortfarande har sin 8-bitars kvar, stående i en låda i någon garderob.
Retrosommar; Here I come.

Mer läsning

Annons