Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jeanette Winterson sprider ljus i mörkret

Annons
Debutboken "Det finns annan frukt än apelsiner" tog den läsande publiken med storm. Men på 90-talet fick Jeanette Wintersons böcker allt sämre kritik, samtidigt som den brittiska pressen utmålade henne som en mentalt instabil bråkstake. Senaste romanen "Fyrväktaren" ser hon som början på något nytt.


- Det är en bok om hur man börjar en berättelse på ett annat sätt. Läser man mina sju tidigare böcker är det uppenbart att de utgör en cykel, både teoretiskt och stilistiskt. Men vart det här leder vet jag inte förrän efter ytterligare sju böcker, säger Jeanette Winterson.

Under en period på 90-talet var hon den brittiska pressens favorithatobjekt. Jeanette Winterson som hade hyllats för sin unika litterära röst och sitt mod i "Det finns annan frukt än apelsiner" blev plötsligt lovligt byte för all sorts kritik. Det gick rykten om hur hon rasande hade dykt upp hemma hos en recensent för att hämnas en sågning, om hur hon dragit sig tillbaka för att leva isolerad från omvärlden, uppvaktad av ett hov av jasägare. Det medierna hade uppskattat och applåderat på 1980-talet - det unga, frispråkiga, lesbiska geniet - hade man plötsligt vänt ryggen.

- Jag har ingen aning om varför jag betraktas som kontroversiell i England, suckar hon. Men vi har en väldigt närgången press som skriver om allt och inget bara för att fylla sina sidor. Att författare har börjat behandlas som kändisar är en katastrof!

Hon är känd för att avsky den cirkus som numera omgärdar utgivningen av nya böcker. Jeanette Winterson skulle helst vilja slippa pr-maskineriet och har i flera års tid försökt hålla sig borta från att göra intervjuer. Men i samband med utgivningen av "Fyrväktaren" har hon bestämt sig för att delta i lanseringen - och reste därför bland annat till Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Därmed inte sagt att hon har ändrat inställning.

- Att skriva är den ensammaste aktiviteten i världen. Det är väldigt långt borta från vad som händer där ute i mässhallen. Och nu när allt har blivit så offentligt och uppblåst i medierna har avståndet mellan vad en författare gör och vad som krävs av en blivit större och större.

Författares privatliv är inte intressanta, hävdar hon med stor emfas. Själv bryr hon sig inte om ifall hennes favoritförfattare målar sig gröna, har tre huvuden och är gifta med getter. Det är böckerna som räknas, menar Jeanette Winterson. Och om hon värnar sitt privatliv med stor integritet talar hon desto hellre om sina romaner.

- "Fyrväktaren" är en berättelse om historieberättande. Om berättelsernas plats i våra liv, om vad berättelserna är gjorda av, själva DNA-strukturen i dem. Den bästa modellen för historieberättande tycker jag själv finns i "Tusen och en natt" där någon börjar på en historia och börjar på en ny innan han eller hon når slutet på den första.

I "Fyrväktaren" står den föräldralösa Silver i centrum. Hon har tagits om hand av gamle Pew, fyrväktaren i den lilla hamnstaden Salt i Skottland. I fyren lever de ett isolerat liv, fullt av hårt arbete som bara avbryts för historieberättande. En av de viktigaste berättelserna i berättelsen handlar om Babel Dark, den hårde och kärlekslöse prästen, som i sin ungdom drabbades av den stora passionen, men vägrade att ta emot den fullt och helt. Ett par korta månader om året lever han tillsammans med sin käraste - då under täcknamnet Lux.

- Visst är det här också en berättelse om ljus och mörker. Jag tror inte att det är möjligt att skriva om en fyr utan att utforska ljusets betydelse och även mörkrets. Babel Dark förnekar sitt eget ljus och förstörs därför av mörkret inom sig. Silver använder hans öde som en karta - som varnar henne för platser dit hon inte bör gå.

Jeanette Winterson har länge varit fascinerad av fyrar och torn. I romanen "Passionen" lämnar hon huvudpersonen Henri stående i ett torn, blickande ut över kanalen i Venedig. Hon har hela tiden vetat att hon på något sätt skulle återvända till tornbyggnaden. Fyrar är otroligt vackra, säger hon, absolut praktiska, men samtidigt nästan outhärdligt vackra där de står utplacerade på ensliga platser i havsbandet.

- Jag visste att jag ville arbeta med tornet som symbol igen eftersom det är en så stark bild. Jag väntade bara på verbal respons. Och när jag en dag var ute och gick vid kanalen i London öppnade jag min mun - till de förbipasserandes stora förvåning - och sade "min mor kallade mig Silver. Redan vid födseln var jag hälften ädel metall och hälften pirat". Det blev den första meningen i boken.

Sedan "Fyrväktaren" gavs ut i England förra året har Jeanette Winterson hunnit med att skriva novellen "Wait" som snart ska ges ut och en tjock bok för barn mellan nio och tolv år. Dessutom jobbar hon med en pjäs på temat fanatism.

Det, konstaterar hon, är ett ämne som hon själv har djupa erfarenheter av. Uppväxten tillsammans med strängt frireligiösa adoptivföräldrar har präglat henne för livet. Mamma Winterson adopterade uttryckligen Jeanette för att göra henne till missionär och sprida Guds ord i världen. När hon i 16-årsåldern blev förälskad i en annan kvinna försköts hon av sin familj.

- Jag vill berätta om hur fundamentalism kan alstra terrorism. Att bli terrorist är det uppenbara svaret för någon som har ett fanatiskt temperament. Jag fostrades av religiösa fanatiker så jag vet vad som menas med att ha en glödande tro på Gud och hur man får för sig att det bara finns ett sätt att göra saker på.

- Min mor skulle gladeligen ha bombat hela världen om hon hade trott att det skulle ha skyndat på återuppståndelsen. Man kan inte intellektualisera de här sakerna, de är helt känslomässiga. Många försöker på ett rationellt sätt förstå de glödande religiösa känslorna, men det går inte, eftersom de inte är rationella.

Det är lätt att sätta likhetstecken mellan fanatism och extrema islamister. Men det finns också förtäckt fanatism, menar hon, och förskräcks över att George Bush och Tony Blair utmålar sig själva som hjältar som ska rädda världen undan terroristerna. På sätt och vis är de också fanatiker - eftersom de har en blind tro på att det de själva gör är det enda rätta.

Men trots utflykterna till teatervärlden och barnbokslitteraturen är det skönlitteratur för vuxna som är hennes huvudspår. I sina tunna, komprimerade och elegant formulerade böcker fortsätter hon att utforska det särpräglade uttryckssätt som är hennes eget.

- Jag har ett särskilt experiment med språket som jag kommer att fortsätta med resten av livet. Det är att försöka använda det med sådan täthet och exakthet som om jag skrev poesi. Jag vill att min egen röst ska höras i texten. Jag vill vara någon som folk känner igen - fast inte i något slags kändisaspekt - att de tänker "vi känner igen den hör rösten, vi är glada att höra den igen". (PM)

Mer läsning

Annons