Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jocke Persson: Räddning i en liten ask

Annons
Vet inte hur många gånger jag stått med den i handen, stirrat häpet på storleken och omöjligt kunnat förstå hur allt får plats i den.
Omgivningen börjar nog tröttna men jag kan inte sluta rabbla mitt nya mantra:
\"Det är ju helt sjukt. Tänk om jag haft en sån här när jag var tretton\".
Jag snackar så klart om 2000-talets motsvarighet till hjulet de galet gigabitsväljande MP3-spelarna.
Ibland har jag till och med känt mig dum. För så ofattbar är den nya tekniken för alla som vet hur det känns att kånka buntvis med LP-plattor till polaren tvärs över stan. Eller för de som under en hel kväll framför stereon försökt få ihop ett schyst C-60-blandband. Ett som man inte är trött på innan det är klart. Eller, för all del, de som sett de alltid trasiga plastaskarna ta över vardagsrummet.
Numera ryms normala människors skivsamling i en barnsligt portabel låda, stor som en tredjedel av Sonys första walkman. Och en trevlig bland-cd fixar du i datorn på några minuter.
Nånstans i all den här nya verkligheten, och i en tid då skivbranschen stapplar omkring som en skadesjuten och utskrattad actionfigur, har det målats upp ett skräckscenario.
Om hur musiken kommer att dö.
Om hur hopplöst ointresserade de unga är av musik.
Hey, jag har till och med köpt resonemanget själv. Ödeläggningen av skivbutikerna, de som var min musikskola, har blivit mina bevis. I går fick jag ett nytt. Skivbutiken drar sin sista suck och lämnar Sundvall landsortstragiskt desarmerat.
Men nu till tesen och det minimala plåstret på ett ymnigt blödande sår: Jag tror inte längre att det påstådda ointresset för musik bland kidsen är utbrett över huvud taget. Jag tror inte det existerar. Tvärt om tror jag att de älskar sina omöjligt små leksaker. Precis som jag skulle ha gjort om jag var tonåring nu. De tändsticksaskstora MP3-spelarna som följer dem överallt och mobiltelefonerna där de kan peta in de senaste spåren och skryta med inför polarna. Aldrig förr har man kunnat se så många hörlurshuvuden på tunnelbanan eller bussen, i skolan eller på stan. Tekniken följer dem överallt.
Med det kommer ett musikintresse som snarare är större än det som fanns förr. Inte för pretentiösa konceptalbum i reklambyrådesignade papperskonvolut som ingen förstår tanken bakom. Sånt intresserar snart bara musikmissbrukare som jag. Eller nördiga nostalgiker som samlar skivor som de vore frimärken de inte byter bort.
Nej, det handlar om ett intresse för låtar. Och då ter sig plötsligt inte framtiden så mörk trots allt. Det är ju ändå musik musiken handlar om.
Bara att hoppas att den musiken inte enbart kommer att förpestas av galna grodor och tecknade tyska krokodiler. För då tar jag tillbaka precis allt jag just sa. Och hävdar motsatsen.
Ring ding ding ding ...

Mer läsning

Annons