Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kaotisk bussresa till verkligheten

Annons
Som 16-åring åkte Daniel Lind Lagerlöf på en körresa som spårade ur. Nu har minnet blivit film, en kamikazeeinspelad historia med Livia Millhagen från "Miffo" i huvudrollen.


De senaste åren har körer blivit på modet på filmduken, både i Sverige och utomlands. Norska "Häftig och begeistrad", danska "Oh happy day" och franska "Gosskören" är några exempel, liksom svenska publiksuccén "Så som i himmelen". Men Daniel Lind Lagerlöf är inte orolig för att bli hopblandad med Kay Pollaks självhjälpsmastodont.

- Jag tycker att vi går på tvären med "Så som i himmelen" som jag inte gillar för att jag tycker att den är så jävla romantiserande. För mig är det här mera "Så som i verkligheten". Musiken och kören är inget viktigt i filmen.

I stället handlar "Buss till Italien" om att fastna i livet, om att våga leta sig bort från rutinerna trots att man är 35, eller 50. I centrum står Ylva, ledare för en liten kyrkokör och bedragen hustru. Hon lämnar spillrorna av sitt äktenskap för att åka på körresa till Italien. I bussen finns också två tonårskillar som gått med i kören för att få följa med på resan. De drömmer om vilt festande vid Medelhavet och om sex - allra helst med Ylva.

Det finns ett korn av sanning i "Buss till Italien". Som 16-åring följde Daniel Lind Lagerlöf och tre kompisar själva med en kör till Italien, i hopp om en gratis röjarresa.

- Det var sommar och jag hade inga pengar - då såg jag att den här kyrkokören skulle till Italien och att kyrkan betalade för resan. Alla andra var klart äldre men de blev som vi, de passade på att släppa loss. Och det spårade ut rätt mycket. Jag har tänkt mycket på resan för jag tror att den har påverkat mig mycket.

- De här killarna är inte jag och filmen är inte självbiografisk, men idén kommer därifrån. Minnet är ju väldigt selektivt så jag varken kan eller vill säga vad som är verklighet och påhitt.

Det här är Daniel Lind Lagerlöfs fjärde film tillsammans med manusförfattaren och hustrun Malin Lagerlöf. Gemensamt för deras första tre filmer - "Vägen ut", "Hans och hennes" och "Miffo" - är att allihop har varit framgångsrika publikfilmer i den brittiska relationskomediskolan. Fokuserade, snygga feelgoodfilmer. "Buss till Italien" går i samma anda, men tillvägagångssättet är nytt. Filmteamet har gjort samma resa som rollfigurerna i filmen, åkt med buss från Stockholm till Domodossola i Italien, och filmat under tiden.

- Vi har jobbat mycket med sagans form, men nu ville vi göra det lite mer realistiskt och låta filmen hitta sin egen väg. Därför var den svårare att finansiera och vi hade mindre resurser. Det fanns en klar möjlighet att vi skulle kunna komma hem utan en film, säger Daniel Lind Lagerlöf.

För Livia Millhagen, som spelar Ylva, var det en ny erfarenhet att spela in en film på en buss.

- Vi filmade i stort sett hela tiden, på bussen och när vi stannade någonstans. Efter ett tag blev det lite kämpigt. Man gick aldrig fri. Men samtidigt som det kan upplevas som påträngande så tror jag att det också gör att man kan slappna av och sluta bry sig om "hur är jag, vad gör jag, är jag bra?".

De åkte ner till Italien på vinst och förlust. Av filmfonden i Turin fick de veta att påven måste godkänna manuset för att man ska få filma i en kyrka och då bestämde sig regissören för att skippa de officiella kanalerna. Och han hade en makalös tur - staden Domodossolas borgmästare Gian Mauro Mottini var genast med på noterna och ställde till och med upp på att spela sig själv i filmen.

- Han var så kul och ville vara med själv, och det öppnade dörrar. Plötsligt fick vi mycket lättare att låna miljöer. Hela staden ställde upp. Vi har filmat i befintliga miljöer, på rätt plats. Ser man stadshuset i Domodossola så är vi i stadshuset i Domodossola. Så har vi jobbat hela tiden, tagit de platser som finns och låtit dem forma filmen.

Livia Millhagen var imponerad av sina italienska amatörkollegor.

- Det var jäkligt duktiga därnere. Jag började fundera på om italienare har en naturlig läggning för film - det är någonting med ansiktena. De har så dramatiska ansikten men spelar aldrig över. De är jäkligt naturliga, självklara på bild.

Vid fler tillfällen fångade filmteamet oförutsedda händelser - som ett festivaltåg som gick genom staden med borgmästaren i spetsen - på film och skrev in det i handlingen. Gränsen mellan film och verklighet var inte alltid helt tydlig, förklarar Daniel Lind Lagerlöf.

- När vi kom ner till Italien så ordande borgmästaren en stor mottagning för filmteamet - samtidigt som vi ska filma en mottagning. Då blev filmen och inspelningen samma sak.

Filmen har premiär den 16 december. (PM)

Mer läsning

Annons