Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kent på väg mot succé

Annons
Kent på väg mot succé

Kent, Anna Ternheim
Frihamnen, Göteborg (fredag)

Betyg: 4

Anna Ternheim inledde kvällen på samma sätt som när hon värmde upp för Lars
Winnerbäck i höstas. Sex lugna och stillsamma låtar, framförda på piano och
gitarr. Bra och trevligt, men lite väl snålt. Men å andra sidan är det
väldigt svårt att överrösta en partysugen Kent-publik som väntat i två år på
få se sina fans.
Kaxigt nog inledde hon med sin version av Broder Daniels Shoreline, sen fick
vi fem låtar till, bland annat hitten To be gone, och nya singeln My secret.
Helt klart är stockholmskan en begåvning utöver det vanliga, och i täten i
den våg av kvinnliga singer/songwriters vi hört det senaste året.

Sen var det dags för huvudattraktionen. Frågan var inte om Kent skulle klara
formatet; att spela framför 18.000 personer. Det visade de redan för knappt
två år sedan, på Stockholms stadion när de uppträdde för 32.000. Denna gång
handlade det mer om hur de skulle genomföra tältkonceptet, där tanken var att
skapa mörker, skuggor och effekter.
Och det klarade bandet med råge. Showen skulle nästan kunna vara regisserad
av samma personer som ligger bakom produktioner medmastodontband som U2 eller
Rolling Stones.
Vilket är smart, för Jocke Berg är ju ingen Bono eller Jagger, och det vet
han om, så istället satsade bandet rejält på scenografi, videoprojektioner
och en ljusshow som måste vara den häftigaste och snyggaste som visats upp av
ett svenskt band.
Öppningen var också magnifikt suggestiv, först med nedräkningen på
bildskärmarna som fick publikens förväntningar att stiga i takt med
sekunderna räknades ner. Och så mullrade 400 slag igång. Närmare 18.000 fans
hamnade omgående i extas, och succén kändes given innan låten ens klingat ut.
Fortsättningen med Du är ånga, Kevlarsjäl, och en grym version av Vinternoll2
var också mycket övertygande.
Men sen uppstod en svacka på grund av några anonyma låtar. Tempot ökade
markant i och med sviten Musik non stop, Max 500 och Dom andra, där det
utbröt storslagen allsång.
Storslagna Den döda vinkeln var också en pärla, men sen tappade konserten
farten igen, när bandet valde att spela balladerna Cowboys och Klåparen.
Och det är där Kent brister. Deras ballader är sällan riktigt gripande. En
ballad ska svida, hugga tag och beröra, men det klarar inte Kent, särskilt
inte på en så här stor scen. Där hade bandet behövt en frontman av Bonos
kaliber, nån som fyller låtarna med tyngd och djup.
Det problemet återkom i första extranumret, när Jocke Berg gjorde en
arenaklassiker: han dök upp ensam med gitarr mitt i publikhavet. Men på grund
av hans rätt bleka karisma fungerade det inte alls.
Tanken att den akustiska gitarren i När det blåser på månen ska fyllas ut med
de övriga i bandet är god, men övergången misslyckades då bandet kom in
alldeles för sent.
Men de tre sista låtarna på den nära två timmar långa konserten var
förkrossande bra. En oväntad, och alldeles lysande version av Ingenting
någonsin, komplett med massiva gitarrväggar. Den följdes av publikfavoriten
Kräm, och sist Mannen i den vita hatten (16 år senare), en självklar
avslutningslåt.
Helt klart har Kent fått en nytändning live tack vare sin nya, lite hårdare
platta. De har i många år varit tråkiga på scen, redan på Kalasturnén 2002
var de ganska trötta och sega. Men nu är de tillbaka i fin form, och det
finns all anledning att förvänta sig en succéturné, särskilt när detaljerna
finslipats. Ni som tänkt åka till Östersund om några veckor och se bandet kan
räkna med en stor upplevelse!

Janne Hallman

Turnén:
15/5 Kalmar
20/5 Malmö
21/5 Norrköping
26/5 Borlänge
27-28/5 Stockholm
3/6 Östersund
4/6 Skellefteå
10/6 Karlstad
11/6 Oslo
15/6 Jönköping
17/6 Helsingfors


Låtlistan
Göteborg 050513

400 slag
Du är ånga
Kevlarsjäl
Vinternoll2
10 minuter (för mig själv)
Oprofessionell
Chans
Romeo återvänder ensam
Musik non stop
Max 500
Dom andra
Den döda vinkeln
Cowboys
Klåparen
Kärleken väntar
Palace & Main
747

Extranummer:
Järnspöken
När det blåser på månen
Ingenting någonsin
Kräm
Mannen i den vita hatten (16 år senare)

Mer läsning

Annons