Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Klöngan ä köng!" i Sundsvall

/

Sundsvallspubliken öser beröm över västerbottniska Klungan både på väg in till och ut från föreställningen På rätt sida om okej i Tonhallen.

Annons

Det är liksom aldrig en fråga om huruvida det kommer att vara bra eller dåligt, bara hur galet det kan tänkas bli den här gången.

Klungans uttryck är oantastligt på det sättet. Om humorgruppen inte är rolig så är det för att den säger så mycket mer. Men om framförandet inte säger dig något särskilt så är det i alla fall skruvat. Och om det skruvade inte är roligt så är det under alla omständigheter modigt.

Föreställningen bygger mycket på ljud och ramas in av kroppar utom kontroll, som en mer existentiell silly walks, ett fysiskt uttryck för den inre oordning som präglar många av figurerna.

Någon vill ha pulver, men inte i pulverform. En annan har tappat sin inre röst och i stället fått "en massa sköna människor med nån slags härlig låt-gå-attityd", vilket han inte orkar med. En mamma missar helt sin dotter.

Sven Björklund, Carl Englén, Mattias Fransson och Olof Wretling skriver starkt men spelar hela tiden sitt material så att publiken kan skydda sig med skrattsalvor. Det behöver aldrig bli jobbigt på riktigt. Det är skickligt.

Den där mamman, till exempel. I en annan typ av föreställning skulle hon kunna få oss att hulka i fosterställning. Här kan vi gapflabba och armbåga kompisen i sidan. Men visst skaver det lite när vi uppmanas att tillsammans skratta åt en av figurernas problem? Och alla som söker enkla svar får sig en känga i repliken: "Nästa talare är Kay Pollak som ska prata om att välja glädje."

Just där kanske jag skrattade lite för högt.

Mer läsning

Annons