Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kommer du ihåg när hur det var när man var liten,

Annons
Kommer du ihåg när hur det var när man var liten, hur vissa kompisar öppnade luckorna i julkalendern i förväg? Hur de kunde stoltsera med att de redan visste att det var en tomte som dolde sig bakom dubbelluckan med nummer 24. Och så fanns de som åt upp alla bitar i chokladkalendern redan före andra advent. Men värst var ändå de som letade upp julklapparna  innan de blivit inslagna, där mamma och pappa hade gömt den i en garderob. Eller de kompisar som låg under granen och skakade paketen, knåpade bort tejpen och i mörkret kikade in för att se de nya vantarna som doldes bakom det rödgröna julpappret.

 

Jag kunde aldrig riktigt förstå detta tjuvkikande. Men jag kan slå mig i backen på att det är samma människor som kikade i paketen som laddar hem de senaste avsnitten av Desperate Housewives innan de sänts i Sverige. Och nog är det samma människor om äter upp hela godispåsen på en gång som laddar hem det senaste avsnittet av Lost så snart ett nytt visats i USA. De som inte riktigt kan hålla sig. Ja just det, jag tänkte väl det. Jag tror man kan dra en slutsats.

 

Men jag kan fortfarande inte förstå poängen med att tjuvkika på julklapparna. Jag vill suga på karamellen länge. Jag vill gå omkring och längta till att klockan nio på onsdag och den spännande fortsättningen av Lost. Och när eftertexten slutat rulla så längtar jag igen.  

 

För drygt ett år sedan sågade jag tv-dramatiseringen av Harold Pinters Fastighetsskötaren. Så i år meddelar Horrace Engdahl att det blir Pinter som får Nobelpriset i litteratur. Jag vet inte vem det säger mest om, mig eller Svenska Akademiens Nobelprisutnämningar. Hursomhelst visades återigen Fastighetsskötaren i SVT i onsdags. Det kunde man ju räkna med, att den skräpproduktionen skulle komma tillbaka och jaga mig.

 

Inte heller denna gång är det lätt att bedöma, är detta en bra pjäs i en dålig produktion, eller är det bara är dåligt rakt av? Det går inte att skylla på skådespelarna, de gestaltar dessa udda karaktärer på ett strålande vis och tydligen tycker åtminstone nobelstiftelsen att Pinters manus håller klass. Men därutöver finns inget positivt att tillägga. Detta är ett konststycke av svårmod och mörker. Knappast uthärdligt.

 

Ikväll visas det 101:a avsnittet av myspysserien Gilmore Girls i femman, serien där är det ständigt höst och snart jul. I kvällens avsnitt har Lorelai hjärtesorg sedan det blivit en rejäl fnurra på tråden med Luke. Knäppgöken Taylor gör allt för att intrigera. Långtifrån det dystra svårmod Pinter bjuder på, inte i närheten av Nobelpriskvalité, men befriande underhållande.   

 

Elin Fagerström

 

 

 

Bildförslag:

Harold Pinter

En julklapp

Lorelai i Gilmore girls

Mer läsning

Annons