Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsekvent serietidningsnoir

/

Filmstaden: Sin city Regi: Frank Miller, Robert Rodriguez I rollerna: Bruce Willis, Mickey Rourke, Jessica Alba, Clive Owen, Nick Stahl, med flera

Annons
Sin city är baserad på tre av Frank Millers serieböcker och handlar om lika
många män som går igenom i princip samma sak. De försöker alla rädda \"sin\"
kvinna i en berättelse med stinkande beskyddardrag och närmast perversa inslag
av våld. Det är fascinerande. Och bra. Ändå.

Först ut är Hartigan, spelad av Bruce Willis. Han är den sista hederliga polisen
i syndens stad Basin city och han är villig att offra sitt liv för att rädda en
elvaårig flicka. Marv, spelad av Mickey Rourke, är en kriminell ensamvarg som
ser så hemsk ut att knappt någon vill ha med honom att göra. När så Goldie
(Jamie King) delar en natt med honom, bara för att kort därefter mördas, gör
han allt för att hämnas hennes död. Dwight, spelad av Clive Owen, hamnar mitt i
ett krig mellan prostituerade, polis och maffia när han försöker skydda Shellie
(Brittany Murphy) från hennes gamla sällskap (Benicio Del Toro).

Det är visuellt starkt, magstarkt och stjärnstarkt. Förutom nämnda skådespelare
medverkar Elijah Wood (utan att säga ett ord), Michael Madsen, Rosario Dawson,
Jessica Alba, Powers Boothe, Josh Hartnett och Michael Clarke Duncan. Med
flera.

Även bakom spakarna är det tunga namn. Robert Rodriguez delar regin med
serieböckernas upphovsman Frank Miller och Quentin Tarantino har gästregisserat
en riktigt bra scen mellan en död passagerare och en levande bilförare. Dialog
och bildkomposition är tagen direkt från Millers serier, utan omväg via ett
manus, och miljöerna är livligt digitaliserade. Allt andas både klassisk film
noir, med många tankar som röstpålägg, och modern pulp à la Tarantino. Och
Rodriguez gör mycket rätt där Tarantino inte riktigt nått fram i sina senaste
filmer. Framförallt är filmen konsekvent.

Sin city är inte mestadels svartvit för att lindra effekten av det rikliga
blodskvättandet, som i Kill Bill, utan för att vara lika kontrastrik som sin
serieboksförlaga. Filmen är inte misogyn för att gästregissören Tarantino är
det, utan för att berättelsen vilar på en noirtradition där det ser ut just så.
Detta ska inte Sin city lastas för, men det väcker onekligen frågor om hur det
står till med upphovsmännen Miller och Rodriguez som så uppenbart längtar
tillbaka till då män var män och kvinnorna deras ting att ta hand om. Och ja,
det går att ställa sig den frågan och ändå vara mäkta imponerad av deras
lysande sammansmältning av seriebok och film.

Håkan Norberg

Mer läsning

Annons