Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Korkat flygplansdrama kraschlandar

/
  • Kyle Pratts (Jodie Foster) resa blir en mardröm när dottern Julia försvinner spårlöst på flygplanet. Foto: Touchstone pictures

Filmstaden: Flightplan Regi: Robert Schwentke I rollerna: Jodie Foster, Peter Saarsgard, Erika Christensen, Sean Bean, Amanda Brooks med flera

Annons
Betyg: 1

Jodie Foster spelar Kyle Pratt, boende i Berlin med sin man och deras dotter Julia. Efter att maken omkommit i en mystisk olycka beslutar hon sig för att flytta hem till USA. Efter att mor och dotter slumrat till på planet vaknar Kyle och upptäcker att Julia är spårlöst försvunnen.
Kyle river upp himmel och jord för att hitta dottern, vilket snabbt resulterar i skräckslagna passagerare som tror att de ska utsättas för en terroristattack. Det finns ju svartmuskiga araber på planet, för tusan!
Men eftersom ingen hittar Julia börjar flygplanspersonal och resenärer tro att Kyle bara inbillat sig att dottern varit med. För ingen såg ju egentligen att Julia var med på planet. Och på passagerarlistan finns hon inte. Hennes väska är också försvunnen.
Kyle tvingas mot alla upptänkliga odds lösa gåtan på egen hand. Turligt nog har hon varit med om att konstruera planet, vilket innebär att hon hittar precis överallt i gångarna, och har praktiska kunskaper som t.ex. att tjuvkoppla ledningar så att belysningen slocknar och syrgasmaskerna faller ner.
Själv hoppas jag att ingen flygplanskonstruktör gör planen så lättillgängliga att vem som helst kan klättra upp genom taket på toaletten och ställa till jävelskap med sladdarna som hänger i drivor längs med väggarna. Men när detta sker har man för länge sedan slutat tro på historien.
Filmen fungerar dock ganska länge eftersom Jodie Foster är en så begåvad skådis, och lyckas förmedla den mardrömsliknande skräck Kyle befinner sig i. Likaså Peter Saarsgard (som senast sågs i Garden State) är trovärdig som flygkabinpolis (Jo, det finns tydligen sådana i amerikanska plan).
Men när motivet till flickans försvinnande till sist avslöjas kraschlandar filmen i en sällan skådad antiklimax.
Främst eftersom man då inser hur omöjligt det är att lyckas med ett liknande brott. Det är så många detaljer som måste klaffa att till och med Sickan i Jönssonligan skulle skrota idén omgående.
Det är också störande att de inledningsvis så listiga förövarna plötsligt beter sig som klåpare, och att filmen i slutet övergår i standardiserad action enligt formulär 1A, komplett med explosioner och skottlossning. Samma irriterande fenomen fanns för övrigt i Red eye, en nästan lika misslyckad thriller som också utspelades i ett flygplan.

Mer läsning

Annons