Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Var fan är rockdekadensen?

Annons
Var fan är rockdekadensen?
Sex, drugs and rock \'n\' roll.
Glöm det. Det är nya tider.
Är på en av höstens alla stockholmsspelningar och blir som vanligt påmind redan på perrongen. Går av tåget och möts av konsertkommersen.
De säljer väl knark säger du.
De säljer hörselskydd säger jag.
Från Globens t-banestation till entré 4 räknar jag till 25 försäljare med liknande affärsidé. Öronproppar till förbannelse. Väl på arenan kryssar jag mellan röda popcornhinkar och Securitas gymcharmanta ordningsvakter. Blir på nåder framsläppt till kravallstaket och exakt på utsatt tid börjar en helnykter vegetarian sjunga för mig och 13 000 beskedliga åskådare.
Det är så propert arrangerat att det enda som sticker ut är de grälla färgerna i Globens domuskaklade pensiogrill. Mer rockdekadent än så blir det inte år 2005.
Det är Coldplay som spelar och du får skylla dig själv säger du.
Det kan snart vara vilka jävla band som helst som spelar säger jag.

Samma dag får hårdrocken ett kostymt erkännade. 30 år efter att denna bockfotsbejakande genre började skrämma upp frikyrkliga föräldrar får Led Zeppelin Polarpriset. Det är en stor dag och det blir rubriker. Uppmärksammas i allt ifrån pretentiösa morgontidningar till sleaziga kvällstidningar. Till och med Anna Lindmarker får strikt och med tydlig pondus berätta för tv-tittarna att Jimmy Page med medmusikanter prisbelönats.

Och det är då det slår mig. Med blicken fäst på en arkivbild av hårdrockspionjärerna förstår jag hur mycket jag saknar det som en gång kittlade och fascinerade. Det som varudeklarerade att yrket rockstjärna inte var som att jobba på banken. På bilden ser jag ett 1970-talshärjat Led Zeppelin och bakom dem skymtar två nakna människor. Ett kärlekspar som ser ut idka samlag. Ligga med varandra.
Hela situationen signalerar den befriande klyschiga attityd som håller rocken vid liv men som håller på att dö.
Kanske är det därför musikbranschen kliar sönder sin flint över bedrövliga försäljningssiffror. Kanske är det därför vår tids största kändisar har blivit det genom att knulla någon på toaletten i Big Brother-huset. Eller simma i en pool på en legitimerad köttmarknad som TV4 kallar paradiset.
Popen har inga scandal beatys kvar. Den siste var antagligen Liam Gallagher.
Rocken har snart inga heller. Den siste blir antagligen den levnadsglade begåvningen Pete Doherty.
Mystiken och spänningen kring rock är borta. I dag finns inget som skulle få 1984 års modell av Siewert Öholm att kissa ner SVT:s studiogolv. Ingenting.
Så får man be om lite sex, drugs and rock \'n\' roll. Lite uppror. Några fingrar åt etablissemanget. Lite Kate Moss-mentalitet. Ge mig några kokainsnortade ackord och röster som fostrats ur whiskey och inte av Idoljuryn. Sätt fart på cirkusen igen.
Tills dess agerar vår tids största artister politiskt korrekt världssamvete och Sveriges enda rockstjärnor gör inte musik utan kontroversiell höjdarhumor på Kanal 5.
Joacim Persson

Mer läsning

Annons