Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kroppen som aldrig upphör att fascinera

Annons
Fascinationen inför människokroppen har följt västerlandets kultur från antikens konstruktion av den ideala kroppen till dagens kroppsfixering. Utställningen "Kroppen. konst och vetenskap" på Nationalmuseum vill visa hur konst och vetenskap oförtrutet studerat människan utifrån och inuti.


En utställning på temat kroppen kan tyckas främmande men är vid närmare eftertanke en självklarhet för en institution som Nationalmuseum. Människokroppen är det objekt som utan jämförelse skildrats mest i västerländsk konst alltsedan antiken.

- Drivkraften bakom alla dessa mödor har varit att närma sig själva kärnan i livet och varat. Frågan är väl om vi sedan antiken kommit ett tuppfjät närmare de stora livsfrågorna, säger museichefen Solfrid Söderlind.

De systematiska studierna av kroppen tog fart under renässansen. Leonardo da Vincis dissektioner av avlidna är välkända. I konflikt med kyrkan skar han upp lik och dokumenterade allt han såg i minutiöst detaljerade teckningar. I utställningen visas två av hans teckningar inlånade från drottning Elizabeths privata samling.

En paradmålning av holländaren Adrian Backer där den framstående medicinaren Frederick Ruysch dissekerar en manskropp är det första besökaren möter. I ett av kabinetten syns också glasburkar med Ruyschs preparat av människofoster bevarade i sprit.

Länge arbetade läkare och konstnärer sida vid sida i anatomisalarna. Konstnärer anlitades för att dokumentera fynden och göra illustrationer. Läkare undervisade i anatomi på konstakademierna för att studenterna skulle förstå hur kroppen såg ut innanför huden på modellerna de avbildade.

- Det var först med modernismen kring förra sekelskiftet som konsten och vetenskapen gick skilda vägar i sitt sätt att förhålla sig till människokroppen, säger Måns Holst-Ekström, lektor vid Konsthögskolan.

Det exemplifieras bland annat med Georg Paulis anatomiskt inkorrekta målning "Badande ynglingar" från 1914. Paulis unga män speglar visserligen antikens atletiska mansideal, men kropparna skildras på kubistiskt manér som ytor och uppbrutna plan.

Måns Holst-Ekström har tillsammans med utställningskommissarien Karin Sidén valt ut den samtidskonst som visas parallellt med äldre tiders skulpturer, målningar och vetenskapliga dokument.

- I början av 1970-talet fördjupades åter intresset för kroppen inom konsten, framför allt bland kvinnliga utövare. I alla tider hade kvinnor figurerat som objekt för den manliga konstnärens studier. Många kvinnor valde nu att uttrycka sig genom den egna kroppen och övergick därmed till att samtidigt vara både subjekt och objekt, förklarar Måns Holst-Ekström.

En av dem var Marina Abramovic. I videon "Freeing the body", från 1975, dansar hon naken till afrikanska trumrytmer tills hon utmattad faller ihop på golvet.

Den ideala kroppen och beräkningen av dess exakta proportioner har sysselsatt konsten och vetenskapen sedan antiken. Längst i sin strävan att personligen uppfylla kroppsidealet går Marc Quinn i verket "At last I´m perfect" där han låtit tillverka en syntetisk diamant av material från sin egen kropp

- De rådande kroppsidealen är och har alltid varit en social och kulturell konstruktion som varierat med tiden. Länge var manskroppen ideal inte bara för mannen utan för människan som sådan, säger Karin Sidén.

Kroppsliga avvikelser har fascinerat människan i nästan lika hög grad som den hyllade idealkroppen. Enorm möda har lagts ned på att studera, avbilda och publicera bilder av kroppsliga defekter. Mänskliga "monster" förevisades i underhållningssyfte och under 1800-talet blev vaxkabinett där man visade vaxmodeller av genomskurna kroppar, könsorgan angripna av syfilis och läskiga operationsscener en del av nöjesindustrin.

- Till skillnad från manskroppen har kvinnokroppen för det mesta skildrats ur ett erotiskt perspektiv. I skildringar av nakna kvinnor ingår inte sällan män som betraktar henne. Kvinnan utsätts därmed för en dubbel exponering, av männen på målningen och av betraktaren av tavlan, säger Karin Sidén.

Att fläka huden av lik var under århundraden den enda möjligheten att se hur vi ser ut på insidan. För att skildra livet var man paradoxalt nog tvungen att ta döden till hjälp. Med röntgenkameran, kring sekelskiftet 1900, blev det för första gången möjligt att tränga under huden på en levande människa.

- I dag kan vi filma levande människor inifrån med hjälp av fiberoptisk teknik. Endoskopi används också av konstnärer, det tycks som om konsten och vetenskapen återigen kan verka sida vid sida i laboratorierna som under renässansen, säger Måns Holst-Ekström.

Hit hör givetvis Lennart Nilssons fotografier inifrån människokroppen. Konst eller vetenskap? det är en smaksak.

Än längre går konstnären Mona Hatoum som står för utställningens mest spektakulära verk "Corps étranger" från 1994. Med en fiberoptisk kamera tar hon sig in i den egna kroppens öppningar och filmar sig själv inifrån.

"Kroppen. konst och vetenskap" visas på Nationalmuseum mellan den 3 mars och den 22 maj. (PM)

Mer läsning

Annons