Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kvinnor på frammarsch i Venedig

Annons
Guerilla Girls, ljuskronor av tamponger och guldlejonet till Barbara Kruger. Det finns ett visst feministiskt anslag på den 51:a Venedigbiennalen. Men trots att de kvinnliga konstnärernas antal har ökat med 19 procent är det ännu långt till total jämställdhet i konstvärldens högborg.


Det har hänt en del med Venedigbiennalen det senaste decenniet. Fler kvinnliga konstnärer än tidigare deltar även om de manliga konstnärerna fortfarande dominerar i de nationella paviljongerna. Ett faktum som alltid lika träffsäkra Guerilla Girls inte är sena med att påpeka. På en av den hemlighetsfulla konstnärsgruppens stora affischer kan man nu bland annat läsa att antalet kvinnliga medverkande på årets biennal är 38 procent. För tio år sedan, 1995, var andelen endast 9 procent. Det budskapet är också det första besökaren av temautställningen "Always a little further" i Arsenalen möter redan vid ingången. Strax innanför hänger sedan en gigantisk ljuskrona av Joana Vasconcelos som visar sig bestå av vita tamponger.

För första gången leds biennalen också av två kvinnor, MarÃa de Corral och Rosa MartÃnez. Jämfört med de närmast föregående biennalerna är årets upplaga betydligt mer överskådlig. Detta trots att fler nationer än någon gång tidigare deltar i ett av konstvärldens mest prestigefyllda och välbevakade evenemang.

Istället har MarÃa de Corral och Rosa MartÃnez gjort två sparsmakade utställningar där varje konstverk har getts ett relativt stort utrymme. Konstnärer som Francis Bacon (1909 - 1992), Marlene Dumas, William Kentridge och Thomas Schütte är alla representerade med större sviter eller serier i den av Rosa MartÃnez sammanställda utställningen "The experience of art". William Kentridges storslagna film och videoinstallation "Journey to the moon and fragments for Georges Méliès", 2003, har fått en central och generös placering mitt i den italienska paviljongen. Installationen visades för övrigt för första gången på Baltic Art Center i Visby, för två år sedan och har sedan även i en version funnits i Moderna museets ägo.

På den italienska paviljongens fasad har den amerikanska konstnären Barbara Kruger låtit skriva "Admit Nothing Blame Everyone". Redan innan biennalen öppnade tillkännagav MarÃa de Corral och Rosa MartÃnez att Barbara Kruger skulle tilldelas biennalens hederspris, guldlejonet för hela hennes konstnärskap.

Många olika tekniker, konstnärliga strategier och uttrycksformer går att se på den 51:a Venedigbiennalen. De senaste årens trend med långa dokumentära filmer som bland annat var starkt representerad på Documenta i tyska Kassel för tre år sedan är inte alls lika förekommande nu. MarÃa de Corral och Rosa MartÃnez har inte valt så många verk som tar timmar i anspråk att ta del av. Ett undantag skulle man ändå kunna säga att Antoni Muntadas omfattande och fortlöpande projekt "On translation" är som visas i den spanska paviljongen.

Sett till vilka ämnen som diskuteras är pluralismen påtaglig med allt från klart politiska ställningstaganden till konst om konst.

Längre in i det 9 000 kvadratmeter stora utställningsutrymmet kan man ta del av tyske Gregor Schneiders vision om att placera en svart kub mitt på San Marco och japanska Mariko Moris hi-techartade upplevelse konst. I katalogen består presentationen av Gregor Schneiders projekt att placera en svart kub som en kaaba mitt på Venedigs berömda torg endast av helt svarta sidor och konstnärens cv.

Även om MarÃa de Corrals och Rosa MartÃnez båda utställningar innehåller många intressanta verk och både nya och äldre konstnärskap som säkerligen kommer att diskuteras de närmsta åren är det som de allra flesta förknippar med biennalen i Venedig de nationella paviljongerna. I år har utställningen i den nordiska paviljongen redan diskuterats efter att den finländska konstnären, Laura Horelli, bestämde sig för att hoppa av. Resultatet har blivit att Carsten Höller tillsammans med Miriam Bäckström tar över hela paviljongen med sitt ljudverk "Amplified pavilion" varannan dag. Däremellan rullas några pallar böcker och en plasma-tv med en film från en biosalong av Matias Faldbakken in i den avskalade paviljongen.

Det feministiska anslaget på årets biennal förstärks samtidigt av att Guldlejonet för bästa paviljong gick till Frankrike och Annette Messager för hennes tredelade installation med bland annat tyg, dockor, nallar, leksaker och i sista rummet en mekanisk studsmatta för alla tygfigurer. Under öppningsdagarna var köerna därför långa in till den franska paviljongen. Under tiden som publiken väntar kan man fundera över varför det står "Casino" i röd neonskrift ovanpå "France" på fasaden. Tillsammans med de röda draperier som hänger mellan pelarna vid ingången har Annette Messager gjort om paviljongen till ett fantasi- och underhållningstempel.

Tyskland, England och USA hör till de länder som brukar ha starka bidrag i sina respektive paviljonger. Och om åsikterna i viss mån redan är delade om huruvida den nordiska paviljongen är en flopp eller inte kritikernas kommentarer om den tyska paviljongen. Medan Thomas Scheibitz har satsat på ganska harmlösa verk presenterar Tino Segel två så kallade relationella verk. Dels ett där vakterna i paviljongen överdrivet glatt och fånigt flinande dansar omkring och sjunger att "Det här är så samtida, så samtida", dels ett där andra vakter är instruerade att börja diskutera med alla besökarna. Det Tino Segel som inte vill att hans verk ska dokumenteras i bild vill att de ska diskutera är marknadsekonomin. Vid mitt besök fungerar det inte alls utan blir mest ett bra argument för den som menar att konstnärer driver med sin publik. Publikdragande i den brittiska paviljongen är paret Gilbert & George som visar förväntade collageartade bilder av och med sig själva.

I den amerikansk paviljongen har Ed Ruscha låtit göra fem versioner på lika många äldre målningar. Motiven är alla stiliserade och ödsliga när de äldre målningarna hänger på samma sätt som de nya i spegelvända rum i den amerikanska paviljongen. Precis som Gilbert & George har Ed Ruscha varit etablerad i decennier men annars är det svårt att tänka sig två så olika konstnärskap.

Många länder, närmare 40, har emellertid sina utställningar utanför det traditionella paviljongområdet, däribland nya länder som Marocko, Afghanistan och Albanien.

Schweiz, som har en stor permanent paviljong, har däremot valt att ställa ut en av sina deltagare, Pippilotti Rist, i barockkyrkan San Stae som ligger vacker efter Grand Canale. Där inne kan man liggande på mjuka madrasser lägga sig ned och titta rakt upp i taket och låta hennes videoinstallation "Homa sapiens sapiens" som fyller hela taket sjunka in. I Pipilotti Rists paradis har Adam ännu inte dykt upp. Ett lågmält och färgsprakande verk som samtidigt är ett argument för att det borde kunna vara de kvinnliga konstnärernas tur på den 51:a Venedigbiennalen. (PM)

Mer läsning

Annons