Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Linn Fernström följer sin röda tråd

Annons
Navelsträngen hon håller i handen vindlar sig genom hela målningen - och startar i en utklämd färgtub. Linn Fernströms målning "Den röda tråden" säger en del om hur hon uppfattar konstnärskapet.

- Det är som en livstråd som löper genom där. Måleriet är ett sätt att leva livet, säger hon.


Det är nästan omöjligt att skriva om Linn Fernström utan att fastna i klichéer. "Bara 31 år gammal, men redan en av Sveriges högst betalda nu levande konstnärer", "hugger huvudet av alla sina objekt - men allra helst sig själv", "en svensk Frida Kahlo". Så känd har hon blivit vid det här laget att nästan alla har en färdig uppfattning om hennes verk, trots att det bara är fem år sedan hon gick ut Konsthögskolan.

Men Linn Fernström tycks strunta i förväntningarna och de förutfattade meningarna och fortsätter vägen framåt som modern samtidsberättare med ett alldeles eget språk. Den 27 augusti öppnar en ny utställning med hennes verk på Galleri Lars Bohman i Stockholm och i samma veva ges en bok om hennes konstnärskap ut, skriven av konstkritikern Mårten Castenfors.

- Det har ju alltid sett ut så här i mitt liv, så det går inte att veta hur jag hade upplevt det om det hade varit på något annat vis. Uppmärksamheten har gjort att jag kan vara konstnär varje dag. Jag har inte behövt ta något annat arbete vid sidan av som de allra flesta konstnärer måste, konsterar hon.

- Men när jag står där i det vita rummet och ska måla något på den stora duken så är jag helt själv. Då spelar det ingen roll vad folk runt omkring säger.

De nya verken har en typiskt Fernströmsk prägel. Det är stora, kraftfulla målningar där konstnären själv ofta uppträder i lätt igenkännlig gestalt. Många gånger är hon stympad: benen avhuggna, fuck-off-fingret avklippt vid fingerleden, det lockiga huvudet rullande för sig självt mot kanten av tavlan. Miljöerna är sagoaktiga landskap, ibland i ett kyligt vinterljus, andra gånger i ett slags dyster skogsmiljö.

- Jag inspireras av den karaktär som finns i drömmar, den där absurda känslan som uppstår. Det är som att man lägger saker i en burk, skakar om, häller ut - och så blir det något nytt. Det spelas upp som en film inne i huvudet.

Med åren har nya element smugit sig in i hennes verk. På många av målningarna i utställningen har barn en framträdande roll. På en står Linn Fernströms alter ego mitt emellan två barn som är klädda i enbart underbyxor och skor. Trotsigt håller hon fram sina båda långfingrar, som har huggits av mitt i fuck-off-tecknet. Det ser ut som ett misslyckat försök att värna barnen från ett hot utifrån.

- Barn är väldigt utsatta, säger hon. De finns i min värld, den värld som jag har skapat, för att de passar in där.

I de artiklar som har skrivits om din konst framhåller man ofta det starka, kraftfulla och våldsamma. Men jag tycker att de minst lika mycket förmedlar sårbarhet och utsatthet. Hur tänker du själv om innehållet de förmedlar?

- Jag tycker att livet är väldigt mycket så. Det är både väldigt kraftfullt och skört och förgängligt. Men jag sätter inga etiketter på mina gubbar, de finns i den här världen och spelar upp sina spel där.

Hon ser ingen motsättning i att man kan uppfatta verken som ångestladdade och oroväckande, samtidigt som de präglas av en viss absurd humor. Skrattet och allvaret går hand i hand i hennes bildvärld. Själv är hon dock tvungen att lämna ångesten hemma när hon går till ateljén för att måla.

- Frustration och ångest är också en del av livet, men jag går inte till ateljén och har ångest när jag målar. Det krävs så otroligt mycket närvaro, man måste vara så fokuserad på det man gör att det inte skulle fungera.

Får hon nämna en favoritkonstnär blir det Carl Fredrik Hill, 1800-talskonstnären som reste till Paris och målade landskap för att senare i livet insjukna i schizofreni. Det är lekfullheten hos honom hon beundrar och själv eftersträvar i sitt måleri. Samtidigt arbetar hon hårt och disciplinerat, i nära samspråk med sina verk.

- Jag tycker att det är som en brottningsmatch, fast samtidigt avslappning. Det fungerar ungefär som yoga. Det kan både vara en anspänning och avslappning på samma gång.

De senaste åren har Linn Fernström figurererat i olika uppmärksammade sammanhang. Hon har medverkat i Venedigbiennalen, skapat årets affisch till filmfestivalen i Göteborg (med Ingmar Bergmans avhuggna huvud i centrum) och gjort en omdiskuterad målning för vodkaföretaget Absolut (där hon stympade mentorn Dan Wolgers). Nyligen såldes ett av hennes verk på auktion för 145 000 kronor. Allt sammantaget har gjort att hon har uppnått en status i den svenska konstvärlden som är få förunnade - och i samma veva blivit lika tystlåten om sina kommande projekt som skådespelare som belagts med munkavle av det stora filmbolaget.

- Det kan jag inte säga något om, säger hon artigt avspisande på frågor om framtiden.

Men att det var konst Linn Fernström skulle syssla med har hon vetat i princip hela livet. Det har inte funnits några andra alternativ.

- Jag har alltid hållit på att måla och känt mig som en konstnärssjäl. Det finns ingen första målning eller så som startade det hela. Det har bara löpt på.

Utställningen på Galleri Lars Bohman pågår fram till den 2 oktober. (PM)


Linn Fernström:

Ålder: 31 år.

Bor: I Alvik i Stockholm.

Familj: Pojkvän.

Senast lästa bok: Siri Hustvedts "Vad jag älskade".

Senast sedda film: "Bröder" av Susanne Bier.

Favorit inom konsten: Carl Fredrik Hill. "Han är så lekfull med linjerna och modig i sin enkelhet när han gestaltar sin värld."

Mentor sedan Konsthögskolan: Dan Wolgers. "Jag har jättemycket att tacka honom för. Han är så kreativ som person och lekfull. Han är konstnärlig i hela sin uppenbarelse och det är häftigt!"(PM)

Mer läsning

Annons