Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lotta Lotass samlar på livsöden

Annons
Hennes romaner är befolkade av människor som längtar: upp i luften, ut i rymden, bort från den magra jorden. Men Lotta Lotass dramadebut präglas inte av frihetslängtan. I "Samlarna" bygger bröderna Collyer sitt eget privata fängelse av 180 ton skräp.


De levde isolerade från omvärlden, upptagna av sitt samlande. I 39 år gick bröderna Homer och Langley Collyer på nattliga samlarexpeditioner utanför sitt hus i New York. Inne i huset samlades skatterna på hög: åtta paraplyer, ett dinosaurieägg, ett tvåhövdat spädbarn inlagt i formaldehyd, ett chassi från en T-ford, 5 000 böcker om medicin, en liten marmorbyst föreställande en okänd man, en röntgenapparat, fem fioler, femton pianon och mycket, mycket annat.

1947 hittades de båda bröderna döda i sitt hus. Den ene föll offer för en fälla som han själv hade gillrat i hemmet, hans förlamade bror svalt ihjäl. Deras tragiska livsöden har inspirerat författaren Lotta Lotass till debutpjäsen "Samlarna" som får premiär på Teater Bhopa i Göteborg den 23 september.

- Det går att följa dem en bit på vägen. Jag tycker att jag kan känna igen mig i det här med att man samlar på sig saker, att man har svårt för att skiljas ifrån dem. Jag samlar på böcker, så jag kan känna igen mig i känslan av att nästan bygga in sig i en samling. Det är något slags längtan efter att få vara ensam och vara i fred, säger hon.

- Samtidigt undrar man var någonstans det gick över styr. Det här var välbeställda människor med bra jobb, de hade inte betraktats som konstiga förut, men någonstans hände det någonting.

För Lotta Lotass har arbetet med pjäsen varit en utmaning. Det var regissören Olof Lindqvist som hörde av sig och bad henne att skriva ett drama åt Teater Bhopa. Själv hade hon inte haft några konkreta planer på att skriva dramatik tidigare.

- Det svåraste för mig har alltid varit att skriva dialog och nu var jag tvungen att bara skriva det, konstaterar hon. Det var en utmaning, spännande att prova på och smickrande att bli tillfrågad.

Hon är dubbelt aktuell den här månaden. Den 20 september ges hennes roman "skymning: gryning" ut. Det är den avslutande delen i en trilogi som påbörjades med den prisade debutboken "Kallkällan". Det är samma människor som möter oss i "skymning: gryning", samma melankoliska ton och poetiska språk. Men miljön är svårare att känna igen sig i. Är det Amerika, drömmarnas land, är det ett mentalsjukhus, eller ett fasansfullt ingenmansland där de dödas själar vistas innan de förs vidare till den sista vilan?

- Jag visste att den skulle utspela sig i en väldigt obestämd miljö. Jag ville att de skulle befinna sig i ett mellanläge, eller något slags efteråt. Jag ville att det skulle pågå flera skeden samtidigt i samma landskap, i samma rum.

Det går att urskilja två stråk i Lotta Lotass författarskap. Det ena är förknippat med teknologi och pionjärer som längtar efter att kunna flyga eller att ta sig ut i rymden. Det andra skildrar starkt jordbundna människor som kämpar och sliter för sitt levebröd, men drömmer om att ta sig någon annanstans. "skymning: gryning" hör till den senare kategorin, men skiljer sig ändå ganska mycket från både "Kallkällan" och "Band II: från Gabbro till Löväng" med sin mer oroande fragmentariska komposition och diffusa miljöskildring.

- De där båda stråken har alltid funnits hos mig. Det kanske kan ha att göra med att jag själv är jordbunden, men längtar ut. Jag har känt många människor som har varit bundna vid sin jord, för dem har det inte funnits utrymme att längta bort. Själv har jag alltid varit väldigt fascinerad av rymden, kosmonauter och polarfarare.

Lotta Lotass är född i byn Borsheden i Västerdalarna. Närheten till landsbygden har hon med sig sedan barnsben och stoffet till karaktärerna i romantrilogin har hon hämtat från människor i sin egen släkt.

- I grunden handlar det om mina släktingar som utvandrade till Amerika. Det har varit stort för mig att skriva om dem i skönlitterär form. Jag fick höra berättas mycket om dem när jag var liten, de flesta har jag aldrig träffat, de var borta när jag föddes. De försvann och kom aldrig mer igen. Men de skickade brev som man fick läsa, så därför kändes det alltid aktuellt.

Just nu är hon inne i en högproduktiv period. Ett flertal priser och arbetsstipendier, bland annat radions Stora romanpris och Eyvind Johnson-priset, har gett henne möjlighet att skriva på heltid. Själv säger hon att hon har "köpt sig skrivtid". Nästa bok är redan klar och ges ut i pocketformat i januari. Och det blir en helt annan historia.

- Den ska heta "Min röst ska nu komma från en annan plats i rummet" och huvudpersonerna i den är fem stycken seriemördare, fyra verkliga och en fiktiv. Jag råkade läsa en bok om en av de verkliga seriemördarna, Jeffrey Dahmer, av en ren slump, och upptäckte att han och jag hade en hel del gemensamt.

- Vi var ungefär lika gamla, hade ungefär samma uppväxt. Jag började undra över vad som hade gjort att han blev seriemördare och jag blev författare. Det är en intressant fråga: vad är det som gör att det går snett för en människa som lika gärna kunde ha varit vem som helst?

Men det räcker inte med "Min röst ska nu komma från en annan plats i rummet". Lotta Lotass är redan i gång med ett nytt projekt. Den här gången handlar det om ett försök att frigöra sig från tidslinjen i en roman.

- Tanken är att den ska komma ut som lösa blad i en låda, så att läsaren själv kan bestämma ordningen på bladen. Jag vill prova om det går att komma ifrån tidslinjen med en början och ett slut, upplösa tiden och göra den till ett rum. (PM)

Mer läsning

Annons