Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Många stilar -- en Anders Widoff

Annons
Från monumental fotorealism till enkla färgfragment som ännu bara tycks vara på väg att bli något. De borde ligga flera konstnärsliv bort från varandra, men i Anders Widoffs konst ryms måleriets ytterligheter. I en mitt-i-livet-retrospektiv visas hans verk på Liljevalchs i Stockholm.


Tidigare har bland andra Ernst Billgren, Dan Wolgers, Håkan Rehnberg och Tuija Lindström fått äran att göra en summering av sina karriärer i halvtid på konsthallen i Stockholm. Nu har turen kommit till Anders Widoff.

Han har slagit sig ner på ett av de utställda verken. 1999 bröt han upp ateljégolvet i sin ateljé och lät det som en flotte stranda på Rooseum i Malmö - den är en av flera readymades han gjort under karriär. Nu ligger golvet mitt i den stora salen på Liljevalchs.

- Jag har aldrig varit en sådan konstnär som bara målat på ett sätt. Så länge jag kan minnas har jag haft flera bollar i luften. Ibland har jag brutit med vad jag gjort, men det har inte inneburit att jag har ogiltigförklarat det gamla. Det handlar mer om att jag tappar nyfikenheten när det blir förväntat vad jag ska göra. När jag nu ser grejerna jag gjorde för 20 år sedan förstår jag vad jag gjorde då.

Till en början kändes det svårt att för första gången ställa samman en retrospektiv, men nu när utställningen är hängd ser Anders Widoff det som ett privilegium att få visa de äldre verken i en bransch där levande konstnärers verk har kort bäst-före-datum.

Möjligheten att sammanfatta karriären kom särskilt lägligt eftersom Anders Widoff slutar som professor på Konstfack i vår.

- Efter det står jag tomhänt. En period avslutas och det känns kul att vara ett oskrivet blad igen. Jag har ingen aning om vad jag ska göra då. Kanske blir det film igen, kanske något annat. Det ska i vilket fall bli mer tid åt mig själv, säger han.

Utställningen sträcker sig tillbaka till "Om kvällen" som gjordes under tiden på Konsthögskolan i Stockholm 1975-77, en tid då Ola Billgren var mentor. Men genombrottet kom under 80-talet då hans drivna måleri i bland annat den storslagna installationen "Opera" hyllades. Den bestod av ett 70-tal målningar i samma storlek, där varje motiv var ett snävt utsnitt från några foton från en trädgård i Rom. Installationen visas på Liljevalchs, men i en mindre form än den ursprungliga.

Det har varit omöjligt att kategorisera Anders Widoff och fixera honom vid en stil, men i arbetet med utställningen har han själv hittat en röd tråd genom sina arbeten.

- Jag ser ett visst tonfall. Jag är mer intresserad av vad som händer i periferin. Det som i sin tid betraktades som ointressant.

Han syftar bland annat på målningarna av en bortglömd staty i Pildammsparken eller återupprättelsen av ratade föremål från en amatörkurs i keramik och inte minst de stora kaffeduksrutiga tavlorna som han på senare år fått mycket uppmärksamhet för.

-- Nu börjar de säljas, men när jag först ställde ut dem i början av 90-talet var det många som inte förstod sig på vad jag gjorde.

Med rutmönstren nådde Anders Widoff en punkt i mitten av 90-talet när han kände att det inte gick att komma längre med det drivna måleriet. Här ser han själv sin skarpaste vändpunkt. Under åren som följde sökte han sig till ett måleriskt grundtillstånd med enkla former som tycks pröva sig fram till att bli bilder.

- Jag jobbar förutsättningslöst och börjar enkelt. Det är en tillsvidareprocess där jag ofta sparkar i gång fyra, fem målningar av liknande karaktär, en sticker i väg åt ett håll, någon går en annan väg och en tredje stannar på ett tidigt stadium.

Länge var skrivandet lika viktigt som måleriet för Anders Widoff, och texterna finns ständigt närvarande i bilderna som avbildningar av boksidor och brev, som konstnärens egna kommentarer i målningarna och som betydelsebärande titlar. Han talar också om sina målningar som olika karaktärer; en del är fåordiga, andra pladdriga eller vältaliga.

- Ja, jag betraktar målningarna som någon form av egna personligheter. Jag är ju inte naiv nog att tro att de målar sig själva, men alla har sin egen logik.

I den stora salen är havet närvarande i många av målningarna. Men inte bara det vackra havet. På en skör skulptur med en trästav hänger en griffeltavla med orden "Djävla ocean". Flera av tavlorna är målade efter tsunamikatastrofen. Han strävar efter ett måleri som handlar lite mer om liv och död och existens än det gjort tidigare.

- På senare tid har jag blivit alltmer intresserad av det allmänmänskliga. Jag har ingen specifik problematik utan vill undersöka hur vi gestaltar oss. Jag tycker det är bortglömt i konsten i dag. Jag har fått kritik för att vara känslosam, men det kan jag väl stå ut med. Jag vill nå fram, men inte för lättvindigt. (PM)

Mer läsning

Annons