Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mat är bäst på film

Annons
Mat och dryck, och den passionerade kärleken för dessa två ting, har ofta tagit sin rättmätiga plats i kulturen. I böcker, filmer, musik och serietidningar har maten hyllats, trots en ökad kvällstidningshysteri kring bantning och för mycket av det goda. Nyligen har två DVD-filmer släppts där maten eller drycken har varit i fokus: amerikanska vin-roadmovien Sideways och grekiska En smak av Livet. Chocolat från år 2000 är ett lite äldre exempel. Babettes gästabud från 1987 likaså. Matfilmen är helt enkelt en genre som växt till sig. Det är nu okej att njuta av det goda här i livet.
Några som i vanlig ordning har tagit fasta på detta faktum är italienarna. För andra året i rad ordnades festivalen Food in film i juni i Alba, nära Turin. Filmer som tidigare nämnda Sideways, svensk/norska Psalmer från köket och Vodka Lemon visades och varvades med delikata måltider. Festivalfixarna är noga med att programpunkterna inte överlappar varandra, det ska finnas tid till att njuta äta god mat, besöka vinkällare och umgås med varandra. En riktig festival för riktiga njutare, helt enkelt.
I serietidningarnas värld har njutarna funnits länge. Ärkenjutaren är givetvis Mårten Gås, Kalle Ankas extremt lata kusin. Efter Farmor Ankas många överdådiga picknickar med kycklingklubbor (fast de var ankor själva, lustigt nog) och läskeblask brukade Mårten Gås helt enkelt somna på fläcken. Om han inte spelade banjo.
För att inte tala om Smurfarnas tårtor!
Andra matvrak är ju Asterix och Obelix som lätt kunde äta ett helt vildsvin. Och Nalle Puh är inte för inte rund om magen efter alltför många honungsburkar.
Varje gång jag ser en film eller läser en bok eller serietidning som innehåller god mat och njutbar matlagning blir jag sugen att prova själv. Det går så långt att jag dammar av kokböckerna och börjar planera storslagna måltider med rätter som andra bara drömt om. Tills jag kommer på att jag inte kan laga mat. Det blir helt enkelt inte gott (bäst är jag på smörgåstårta, men det är inte varje dag man snor ihop en sån). Jag suckar trött, beställer pizza och återvänder till filmens värld där maten regerar. Igen.
Självklart kan mat också ge negativa associationer. Mat kan uppröra. I våras lyckades diskussionen om Nogger Black var rasistisk eller inte nå oanade höjder av löjlighet. Det lustigaste av allt var när Fazer lanserade sin lakritsstång med ett omslagspapper som, om något, skulle kunna tolkas som rasistiskt och fördomsfullt. Inte ett ljud hördes. Och ingen har protesterat under alla de år som lakritsgodiset funnits i butikshyllorna. Det rasistiska budskapet ligger tydligen i betraktarens ögon.
Men en sak är i alla fall säker. Mat är bäst på film.

Mer läsning

Annons