Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mates of state

Annons
Mates of state
Umeå Open (fredag)
Betyg: 3

Det hade inte förvånat mig om det hade börjat regna geléhjärtan från taket
under Mates of states spelning. Det är så sockersött när äkta paret Kori
Gardnar och Jason Hammel underhåller varandra lika mycket som de underhåller
publiken.
Samspelet är perfekt, paret sitter väl förankrade bakom sin orgel respektive
trummor och kommunicerar ordlöst med varandra. Trots det är musiken inte det
minsta söt. Den är svängig och oberäknelig och när Kori häver sig över
orgeln för att krama det sista ur Fluke är det mäktigt.
Men med basen i bara orgel, trummor och sång är det mer anpassat till skiva
än livescen. Det blir helt enkelt lite för tunt. Trots att de har självklara
medryckare om I got this feelin´ med i den emopoppiga låtlistan.
Lisa Olaison


Umeå Open (fredag)
Betyg: 4

Deportees står på scenen i sina fina sociologikavajer och är lyckliga över
att publiken är lycklig över att se dem.  På näranog hemmascen i Umeå ger
Deportees allt. Peder Stenberg kastar sig in i låtarna, men lyckas behålla
samma höga kvalitet som på skivan även i de högsta partierna. Kvällen till
ära har man även lånat in producenten Måns Lundberg på bas. Han är speedad
efter spelningen med The (international) noice conspiracy och är en skön
energiinjektion.
Förutom att bjuda på nästintill studioperfekta versioner av Arrest me ´til
it hurts och softa Champagne Eyes blir det en ganska otippad cover. Att våga
damma av Stones gamla Angie och sjunga den ganska trötta låten med full
övertygelse det gör bara ett riktigt bra liveband.
När Deportees knäpper upp översta kavajknappen och utmanar sig själva lite
mer med material som inte är lika inövat kommer de att vara bland de
roligaste man kan se på en scen.
Lisa Olaison


The Ark
Umeå Open (fredag):
Betyg: 4
De kan hoppa och flaxa med gitarrerna hur mycket de vill. Hjälper föga. När
en av Sveriges absolut främsta frontmän ställer sig på scen är det honom man
tittar på. Ett desperat solo av Jepson? Nej, Ola Salo ligger på golvet i bar
överkropp med svarta hängselvingar. Sprattlandes.
Det kan tyckas vara ett otacksamt jobb att dela scen med den övertygande
sångaren, men medlemmarna har givetvis vant sig vid det här laget. Och
förmodligen har de inget emot att Ola Salo förvandlar The Ark till ett av
landets främsta liveband, kväll efter kväll. Det ser så enkelt och självklart
ut och inte ens den mossgröna sparkdräkten kan ta ifrån honom hans
stjärnglans. Sätt vem som helst i samma mundering och de framstår bara som en
patetisk skogsmulle på speed.
På festival, med begränsad speltid, gör The Ark en hittspäckad och tät timme.
Få döda minuter där debutens klassiker gör störst intryck. Speciellt när Let
your body decide genialt övergår i nya Let me down  gently. Och tillbaka.
Lysande.
Det är ofarligt som glamrock för mormor, men likväl en oemotståndlig show där
det enda gnället är att det blir aningen förutsägbart. Å andra sidan känns
det fånigt att klaga över att The Ark helt enkelt har skämt bort oss med
förstklassig underhållning som sällan eller aldrig sviker.
Joacim Persson


illencolinMMMillencolin
Umeå Open (fredag):
Betyg: 3
Med nya plattan Kingwood har Örebroskejtarna Millencolin gått tillbaka till
rötterna. Mer, energi, snabbare låtar och inte alls lika influerat av den
svenska actionrockscenen. Ett klokt vägval som har gjort dem mer laddade än
på länge, länge.
Det påverkar givetvis spelningen i Umeå som presenterar ett band som inte kan
dölja en enorm livevana. Killarna är numera ett enormt slipat gäng som både
låter och ser mer professionella ut. På det välbesökta Idun trängs gammalt
material med många starka spår från nya plattan och toppas med refrängrock
som dängan Kemp.
Samtidigt saknar man stundtals det busiga bandet som vi lärt känna dem.
Millencolin är en van maskin som förvisso verkar stark och pålitlig som en
V8, men som skulle må bra av lite charmig busmotorteknologi.
Joacim Persson

Millencolin
Umeå Open (fredag):
Betyg: 3
Med nya plattan Kingwood har Örebroskejtarna Millencolin gått tillbaka till
rötterna. Mer, energi, snabbare låtar och inte alls lika influerat av den
svenska actionrockscenen. Ett klokt vägval som har gjort dem mer laddade än
på länge, länge.
Det påverkar givetvis spelningen i Umeå som presenterar ett band som inte kan
dölja en enorm livevana. Killarna är numera ett enormt slipat gäng som både
låter och ser mer professionella ut. På det välbesökta Idun trängs gammalt
material med många starka spår från nya plattan och toppas med refrängrock
som dängan Kemp.
Samtidigt saknar man stundtals det busiga bandet som vi lärt känna dem.
Millencolin är en van maskin som förvisso verkar stark och pålitlig som en
V8, men som skulle må bra av lite charmig busmotorteknologi.
Joacim Persson


Ceasar´s
Umeå Open (fredag)

Betyg: 4

Omtalat ojämna live, och med sångaren César Vidal, som ofta ser mer än
lovligt blasé ut, så är Ceasar´s ett band som är lite svåra att engagera sig
i. Till Umeå kom de dessutom med kvällstidningsrubriker efter att struntat i
en spelning i Söderhamn tidigare i veckan.
Utgångsläget var alltså inte det ultimata, men farhågorna kom på skam, för
spelningen var en av de bästa jag sett dem göra. Tajt, fokuserat, och
inlevelsefullt.
Gitarristen Jocke Åhlund var på sitt mest galna humör, och for som ett torrt
skinn över scenen. Låtarna från senaste skivan Paper tigers, som är lite
tunna på cd, blommade ut rejält i liveformatet. Och med en handfull av sina
äldre nummer, som t.ex Jerk it out och Over fore it started, visade de upp
vilka duktiga hitmakare de är.
Sen var det kaxigt att inleda med senaste hiten We got to leave, och helt
rätt att avsluta med (I'm gonna) Kick you out. Och lite tufft av Jocke
Åhlund att slå sönder gitarren i extranumret.

Janne Hallman



The (International) noise conspiracy
Umeå Open (fredag)
Betyg: 3

Det var ett kärt återseende när hemvändarna i Umeå-bandet The
(International) noise conspiracy inledde fredagskvällen på stora
Idun-scenen. Dennis Lyxzén och hans mannar visade som vanligt enorm
scennärvaro och häpnadsväckande samspelthet. Lyxzén hade till och med lärt
sig några nya akrobatiska tricks sen jag senast såg dem på svensk mark,
Hultsfred i somras.
Men inledningsvis var det något som inte stämde. Trots att publiken var med
på noterna från öppningslåten Black Mask, så fanns det något spänt och
forcerat över bandet. Men halvvägs löste det sig, förmodligen hade nerverna
lugnat ner sig. Kanske var det även för att de körde några äldre låtar, som
Smash it up och en vansinnigt bra version av Capitalism stole my virginity.
Då blev det istället en skön symbios av grymma låtar och skönt
scenartisteri, komplett med socialistpropaganda, bensparkar och höga hopp
från högtalarna. T(I)NC tackade för sig med en knuten högernäve i luften,
till tonerna av John Lennons Power to the people både en lämplig
avslutning av konserten, och finfin upptakt på fredagskvällen.

Janne Hallman









Mer läsning

Annons