Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Men kan jag få vara kulturmannen då?

/

Annons

Rätt grej, rätt tid?

Tja, kan ha hänt några gånger, borde ha gjort i alla fall.

Andra gånger, oftare antagligen – fel grej, fel tid.

Som min krönika förra veckan.

Ni som läser ST regelbundet vet förstås.

Jag förklarade alltså att jag ville bli kulturtant och hur det gick med den ambitionen redogjorde jag för då och det kan vi lämna därhän nu.

Poängen är ju en annan.

Ni minns, eller hur? Vad handlade den hetaste offentliga debatten i Sverige om förra veckan?

Just det.

Kulturmannen.

Min önskan var äkta (och är det fortfarande!) men jag insåg givetvis också att det fanns en möjlighet att de raderna skulle kunna ge mig, och kanske den här publikationen, några feministiska plus i kanten.

De poängen uteblev helt tror jag, plus att jag fetbommade chansen kamma hem cred-poäng på en kulturmannen-krönika.

Nå. Om jag inte kan bli kulturtant (det fanns ett litet frö i mig men det var i princip kört enligt det test jag ärligt fyllde i) får jag vill försöka bli kulturman då, en vecka för sent.

Om man ska försöka det något positivt i det skulle det kunna vara att jag nu sitter med facit av kulturmannendebatten.

Nackdel: facit av förra veckans kulturmannendebatten.

Tre namn räcker för att åskådliggöra problematiken. Karl Ove Knausgård, Stig Larsson och Ebba Witt-Brattström. 

Stig Larsson har tydligen varit den svenska modellen för kulturmän så länge någon på en kulturredaktion kunnat minnas, nej mer än så till och med, han var kulturmannen in person, Karl Ove Knausgård är utmanare (fast norsk men ändå) och hamnade i hetluften efter att ha skrivit en text om svenskar som cykloper som inte förstår att SD inte är ett fascistiskt pari (alltså: tror att SD är det) och det blev ett jäkla hallå i riskmedia, Studio 1 i radio och allting,  om det där.

Riktigt hur Stig Larsson manade i soppan är oklart (för undertecknad) men själv började jag tveka över om kulturman verkligen var något för mig redan när hans namn dök upp.

Så svaret på frågan om jag kan få vara kulturman istället för kulturtant är, i nuläget, i alla fall förra veckan, ett rungande nej.

Jag kanske ska sikta in mig på någon mansroll i någon annan sfär än kultur?

Inser att de flesta bra är upptagna. Stålmannen, Superman alltså. Batman också. Och Iron Man och He-man.

Sedan finns de några otänkbara. Bombman går bort, laserman också.  

För att inte tala om den ökända karln från Sundsvall som kunde dyka upp i bajamajjor på rockfestivaler på 1990-talet. Den beryktade hm-mannen (hm står för nåt som börjar på b- och slutar på -ajs kan jag avslöja).

Till sist:

Får kanske nöja mig med att vara...mig själv?

To be continued.

TOPPEN: Mums-Måns!

BOTTEN: Eurovision i Sverige 2016.

Mer läsning

Annons