Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Morddrama utan spänning

/

Filmstaden: Carambole Regi: Daniel Lind-Lagerlöf I rollerna: Sven Wollter, Eva Rexed, Thomas Hanzon, Peter Andersson med flera

Annons
Carambole (1999) är en av Håkan Nessers bästa kriminalromaner: psykologiskt laddad från början till slut, både spännande och gripande.
Utan riktig spänning är Daniel Lind-Lagerlöfs filmversion med samma namn. I den saknas många av förlagans intressantaste avsnitt, bland annat den långa upplösningen av det morddrama som Nesser så skickligt iscensätter. Några röda kuvert, innehållande utpressningshot, lämnas till exempel också utan att vi får veta vem avsändaren är.
Filmens upptakt är annars högdramatisk och öppnar möjligheter för många spännande intrigtrådar. En man kör ihjäl en pojke och smiter från olycksplatsen, ett misstag som ganska snart driver honom att mörda en ung man och sedan en kvinna. Den mördade mannen visar sig vara son till Nessers egen polishjälte, kommissarie Van Veeteren, som gått i pension och lever lugnt med att arbeta i ett antikvariat. Genast tar han kommandot över hela mordutredningen, vilket inte sker i romanen.
Det här är naturligtvis en önskeroll för Sven Wollter. Med sin tyngd och med sin totala närvaro i agerandet är han stundtals gripande, speciellt i gestaltningen av Van Veeterens djupa sorg över att ha mist sin ende son men även över att han nu får veta sådant som han tidigare inte visste om sonen.
Men Wollter ensam kan inte rädda filmen från att bli något annat än tveksamt godkänd.
Lind-Lagerlöf berättar rakt och enkelt, men alltför trögt, utan det där lilla extra som griper tag och förmedlar något att verkligen fängslas av. Avvikelserna från romanen är också så många och stora att intrigen försvagas och ibland blir rent av ologisk.
I romanen fungerar biljardspelet Carambole som utmärkt metafor för hela kriminalskeendet. I filmen känns det bara onödigt påklistrat.

Mer läsning

Annons