Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bildextra: Kvällens bilder från musikfesten Folkan Waterfront

Folkan Waterfront kämpar år efter år mot vädrets makter. Och likt Ola Salo får arrangemanget publiken med sig.

Annons

"Orange nummer nitton."

"Gul nummer arton."

Utropen från restaurangtältet överröstar nätt och jämnt spöregnet som drar in över Fagerstranden vid sjutiden. En av de många frivilliga bankar ner något som ska hålla tälten på plats. En kvinna i vit regnrock går omkring och säger att solen minsann kommer snart. Och den tittar faktiskt fram en aning innan den går ner, men regnet ger sig inte förrän vid åtta.

Arrangörerna oroar sig för vad vädret ska betyda för biljettförsäljningen. Förköpet har varit bra, men hur många spontanbesökare väljer att stanna hemma när det vräker ner?

Det var väl 15 år sedan The Ark var förband till Kent i Sporthallen i Sundsvall. Jag minns hur överrumplad jag blev av Ola Salos röst, uttryck och pretentioner. Han var helt fantastisk.

Nu har jag länge tagit honom för givet, nästa sett förbi honom. Som han själv säger från scenen på Fagerstranden borde det ha kommit en ny Ola Salo vid det här laget. Därför kändes hans namn i programmet för årets upplaga av Folkan Waterfront föga upphetsande. En solid bokning, ungefär som Miss Li förra året, men också en artist som man kan se (och har sett) praktiskt taget överallt.

Hurricane Love är det däremot få som har sett och att Folkan Waterfront fixar det spirande skånska bandets nordligaste spelning hittills är en fjäder i hatten och något för varje musikintresserad att njuta av. Singeln Nowhere to go slår an något hos alla (lyssna själv!), Rasmus Viberg och Nina Knutsson sjunger underbart tillsammans och bandet har grym energi.

Som alla artister jag sett på Folkan Waterfront betonar Viberg hur fint det är att komma och spela på den här platsen och han berättar att bandet faktiskt har tagit ett dopp "i sjön" också. Hela publiken skrattar och ropar "havet!".

Ola Salo gör entré i starkt motljus. Hans typiska glam-musikal-sound låter fläckfritt. I de korta pauserna mellan de första låtarna står han bara där, mitt på scenen, och känslan från den där gången för femton år sedan kommer tillbaka. Han är en förträfflig scenpersonlighet och en fantastisk sångare.

"Finns det några vargar kvar i Norrland?" frågar Salo och fortsätter: "Jamen yla för mig då!"

Salo rör sig som en kombination av Dave Gahan och Susanne Lanefelt och han talar så varmt om Norrland att han till slut garderar sig med att det kanske låter som fjäsk. Gensvaret från publiken är enormt och den där trista förhandskänslan kommer helt på skam. Själv gillar jag allra bäst när han kryper ner i registret, som i verserna i Clamour for glamour, och sedan upp igen.

Folkan Waterfront kämpar år efter år mot vädrets makter (minns tromben i fjol) men när kvällen är slut känns det bara varmt, fint och väldigt lyckat – oavsett hur kallt det är i luften.

Mer läsning

Annons