Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En smygande start

/

Sundsvall Block Party är en försiktig nykomling, men kan vara det som för passionen tillbaka till stadens festivalscener.

Annons

Två kvällar med nio akter vardera fördelat på tre scener. Det kan se ut som en storsatsning, men Sundsvall Block Party är snarare en försiktig start på något som har potential att växa och få vingar. Festivalens tyngsta namn, Christian Kjellvander, var trots allt som störst för omkring 15 år sedan.

I kölvattnet av de senaste årens festivaldöd och efter en sommar fylld av gratisevenemang kan en dos försiktighet vara klokt. Ta det lugnt, hitta formen och undvika stora ekonomiska risker. Framför allt låta evenemanget växa fram ur arrangörernas musikintresse.

Det sistnämnda har blivit något av en bristvara. Marknadsundersökningar får gå före magkänsla, föreställningar om vad som funkar för så många som möjligt tillåts stå över vad man själv tycker är bra. Jag menar absolut inte att en arrangör ska vara omedveten om omvärlden, blicken måste förstås riktas även utåt, mot den potentiella publiken. Men ...

En veteran inom allsköns artisteri i vår region formulerar det jag försöker säga ungefär så här: För många namnkunniga arrangemang som har gått i graven har början till slutet varit när arrangörerna upphört att göra det de själva tror på och i stället försökt gissa vad andra tycker. Det blir aldrig bra, inte bara när det gäller vilka artister man bokar utan också för helheten. Det märks när det inte bottnar.

Det man vill känna som besökare är att människor med större kunskap och passion än en själv har satt ihop något som de gärna vill dela med sig av. Och trots att Sundsvall Block Party är tydligt hämmad av den där ack så nödvändiga (ekonomiska) försiktigheten så känns festivalen just så. The new kid on the block vill mig någonting.

Först ut på fredagen är Mr Davidsson som under stora delar av sitt set spelar endast – endast! – för festivalens personal, några fotografer och för mig. Jag har svårt att tänka mig en värre situation för en artist och vet inte om det är det starka backtrack-stödet som ger honom råg i ryggen, men killen med Neymar-frillan gör riktigt bra ifrån sig på utomhusscenen.

Redan inför 19.30-giget kommer den första förseningen och jag kommer på mig själv med att bli sur på riktigt. Att programmet vacklar så pass tidigt är illavarslande och en dålig belöning till alla som är med från början. Men det går till sig och jag påminns om att en del av poängen, i alla fall för mig, är alla möten mellan de tre scenerna.

Inne på Pipeline sjunger Gutarra så småningom sina Rusiak-iga låtar med all den självklarhet som saknas när Tjyvnästet spelar på hotellscenen. Musiken får vara hur spretig och vinglig den vill, det kan fortfarande vara underbart, men det kan inte vara hur långt som helst mellan självuppfattning och förmåga.

Souldrainer spelar hårdare än allt som är jag, men till och med ett tunnbröd kan höra hur väl allt sitter ihop. Och apropå att vara tajt, sist på utomhusscenen bjuder Flykten på den rakaste, rättframmaste rock 'n' rollen sedan Rival Sons var i stan.

Bårka är allt annat än rättframt med sin konstinstallation, ett performance bakom vita lakan till tonerna av saxofondriven folkmusik. Måhända intressant i sig, men inte sist på en fredagskväll.

Mer läsning

Annons