Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hardbop och klassisk jazz delar på utrymmet

/
  • Barfota Jazzmen, från ett uppträdande för några år sedan.

Konsert
Tip Top & Barfota Jazzmen
Måndagsjazzen: E-street

Annons

Ett betydelsefullt år för jazzen är 1841 för det var då som saxofonen skapades av den franske instrumentmakaren Adolphe Sax. Det stora genombrottet för saxofonen kom på 1920-talet då den etablerades inom jazzmusiken.

Stor betydelse för saxofonspelets grundläggande får tillskrivas den tenorsaxspelande fyrklövern Don Byas, Coleman Hawkins, Lester Young och Ben Webster. Därefter har saxofonspelet utvecklats vidare av andra tenorsaxofonister som exempelvis Dexter Gordon, Wardell Gray, Johnny Griffin, Wayne Shorter, John Coltrane och Michael Brecker. Jag höll nästan på att glömma den störste av dem alla, Charlie Parker, och hans kollegor Jackie McLean och Cannonball Adderley.

En som formats och inspirerats av ovannämnda saxofonister är Mats Bäck som är frontfigur i kvartetten Tip Top, en av akterna på Måndagsjazzen. Mats är ingen slavisk eftersägare, han har med åren skaffat sig ett kraftfullt och personligt uttryckssätt. Spelet bubblar av energi och kreativitet. Att han har hög kapacitet visade han för många år i en tenorduell med självaste Nisse Sandström som blev mäkta imponerad. Jag har sagt det tidigare och det gäller än. Ännu har inte Sundsvall uppvisat en bättre tenorsaxofonist än Mats Bäck.

Sveriges svängigaste kantor måste vara GA-kyrkans kantor Otto Ratz som vid sidan av yrket också är en skicklig pianist. Han är en lyhörd ackompanjatör som med elegans läcker de rätta ackorden och som i sina solon varierar spelet med blockackord och singelnoter. Att Oscar Peterson tillhör hans favoriter kan man till och från hitta i uttrycket. Det rytmiska skötte Lars Forslund bas och Gunnar Sjögren trummor i ett perfekt teamwork. Det märks att de känner varandra väl efter alla år de spelat tillsammans. De fick det att svänga skönt.

Tip Top håller gärna på och botaniserar i Gordon-Coltrane tassemarker vilket de visade med låtar som Gordons Cheescake, But not for me i Coltranes harmonisering, Bud Powells Hallucination med flera. För att göra det mera spännande och utmanande håller man sig inte strikt till originalen utan gör egna harmoniseringar. Tack Tip Top för en härlig och välspelad session.

Efter Tip Top gjorde vi tidsmässigt ett rejält hopp tillbaka i tiden då Barfota Jazzmen tog oss med till 1900-talets början med ett besök i jazzens födelsestad New Orleans. Barfota med sina dryga fyrtio år på nacken tillhör de äldsta traditionsbärarna av det vi idag kallar klassisk jazz. Dessutom har bandet sedan starten samma manskap, Claes Ringqvist kornett, Lars Kjellberg trombon, Kjell Sundin klarinett, Åke Dahlbäck piano, Mats Fagerberg banjo, Bim Ingelstam sousaphone, Bertil Falk trummor och Kersti Söderlind sång, vilket är imponerande.

Under alla åren har bandets frontman kornettisten Claes Ringqvist sett till att Barfota spelar gamla kända och helt okända kompositioner som han fått fram vid sina grävningar i New Orleansarkiven och annorstädes. Utöver musiken har varje låt sin egen historia som Claes välvilligt berättar. Det är samtidigt en historielektion i tidig musikhistoria när Barfota konserterar. Man kan bara beklaga att inspelningstekniken inte var uppfunnen när jazzens pionjärer spelade. Gissningsvis är Barfotas uttryck så nära originalet man kan komma, såväl klangmässigt som rytmiskt. Den här tidiga jazzen och ragtimen är en kollektiv musik med sparsmakade solon.

Barfota har en strålande solist i klarinettisten Kjell Sundin som elegant och finessrikt väver sina soloinpass kring grundtemat. Den klassiska jazzen har många utövare i vårt avlånga land men vad jag vet är Barfota är herre på täppan när det gäller den allra tidigaste formen av New Orleansjazzen.

Sammanfattningsvis två trevliga akter med helt olika karaktärer som mottogs väl av lyssnarna. Nästa måndag är det säsongsfinal med O´l Blue Bells och Sundsvall Big Band.

Mer läsning

Annons