Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Moderna och trygga Brända Barn

Annons

Aveny, lördag

Tyst, nästan omärkligt, går Brända Barn på scenen på Aveny i Sundsvall. Konsertpubliken, rejält skild från scenen av ett massivt kravallstaket, är en blandning av de som var med när det begav sig och nya fans.

Redan från början ger bandet ett tajt, och väldigt modernt, intryck. Anders Brodin är inte världens bästa sångare, men eftersom han menar det han sjunger är han trovärdig och väldigt relevant. Publiken är också engagerad och det nya materialet passar bra in med de äldre låtarna. Eller tvärt om. Det är möjligen texternas teman som ger en vink om att tonåringen växt upp. Men när det som sägs sägs ärligt är det alltid intressant.

Anders Brodin är både yvig och trygg på scenen. Efter bara ett par låtar slänger han av sig kavajen, slipsen med. Scenen på Aveny är inte stor nog, vare sig på bredden eller höjden, för frontmannens uttrycksförmåga. Musikaliskt är bandet heller inte rädd för att testa olika format och uttryck. Pipiga synthar, tungt driv från trummorna, hårda gitarrer; man blandar och ger men är punken trogen. Det innebär också att arrangemangen ibland blir lite väl enkla, för min smak.

När konserten tappar i intensitet och blir odynamisk reagerar publiken med att tappa fokus. Inledningens hängivenhet byts ut mot ökat småprat och längre köer till baren. Men så fort Brända Barn vrider upp trycket, och blir lite tyngre i soundet, har de publiken i sin hand igen.

Jag kan förstå attraktionen med ett band som man minns från sin ungdom. Nostalgigenren är en stabil marknad men det är verkligen inte allt Brända Barn har att komma med. Jag bodde inte i Sundsvall första gången bandet var aktivt. Men om någon har en tidmaskin och kan bjuda på en resa, hör av er. Tidigt 80-tal i Sundsvall låter som ett bra alternativ.

Eva Nilzon

Mer läsning

Annons