Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Opolerat dunder i ny protestplatta

/

Att jobba på storföretaget Monsanto och samtidigt vara Neil Young-fan är i år ingen vidare kombination. På Neils 36:e studioplatta står bekämpningsmedel och genmodifierade produkter inom jordbruket i skottgluggen. Även Starbucks och Walmart får sig några salvor. Textförfattare har svettats över mindre.

Annons

Ännu ett protestalbum, alltså. Ja, varför inte? Det kommer inte så många från någon annanstans. Man skulle kunna säga att Neil har haft ledartröjan på sig i decennier. Och därmed, på ett sätt, är han fortfarande betydligt mer intressant än de flesta andra av dagens artister – sina 70 år till trots har han uppenbarligen kvar sin hetlevrade passion för samhällsfrågor, där "Ohio" från 1970 kan ses som en höjdpunkt.

Den här gången ställer han sig dock inte på barrikaderna likt 2006 års "Living with war", där Neil ivrade för att åtala George W Bush för Irak-kriget. "The Monsanto years" är inte lika direkt i vare sig tempo eller hårdhet. Men det är opolerat, som vanligt. På gott och ont, som vanligt. Även om Neils röst här är skakigare än på länge och produktionen ibland rent av slarvig, är det klassiskt Neil Young – med sköna stämmor i Crosby, Stills & Nash-tappning som bonus. Gruppen Promise of the real, med Willie Nelsons son Lukas i förgrunden, har drillats till ett stabilt kompband.

Att sjunga om rätten till att få jobba heltid på Starbucks kan inte anklagas för att vara publikfrieri. Neil vet om det. "Folk vill höra låtar om kärlek, prata inte om företagen som tar sig friheter", sjunger han i "People want to hear about love".

Oddsen är låga på en avhandling om Greklands EU-sorti lagom till hösten.

Artist: Neil Young & Promise of the Real

Album: "The monsanto years"

Genre: Rock

Bolag: Warner

Betyg: 3/5

TOMMY EHLIN

Mer läsning

Annons