Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ulf Lundell gick på knock

/
  • 40 år efter debuten som skivartist stod Ulf Lundell på Tonhallens scen på lördagskvällen, lika het som någonsin tidigare. Konserten utvecklade sig till en suverän maratonmangling som spände över decennier och pågick i omkring tre timmar.

Svenska megastjärnan och rockikonen Ulf Lundell var på strålande humör när hans avskedsturné nådde Tonhallen på lördagskvällen. Och Sundsvallspubliken tog emot honom med (oh la la) öppna armar.

Annons

RÖSTA: Vad tyckte du om konserten?

Arbetargrabben Ulf Gerhard Lundell är väl det närmaste man kan komma en blivande nationalskald i dag. Av Sundsvallspubliken att döma har han redan uppnått statusen. Nog för att det var lördagskväll och att en och annan hade stärkt sig för att släppa loss, men sällan eller aldrig har jag upplevt Tonhallen stolsrader och golv gunga på det här sättet.

Lundell och hans kompetenta sexmannaband var hett efterlängtade. Och kanske var det sista besöket. Han fyller 66 om bara några dagar och har, som han säger, levererat. Lagom till 40-årsfirandet som skivartist summerar han hela klabbet i en box som rymmer 68 (!) cd-skivor. Lägg därtill otaliga turnéer, konst, böcker och fotografi.

Han brukar tänka högt och fritt men valde att låta musiken och texterna tala denna afton. Gärna det lite äldre materialet. Klassikern "Den vassa eggen" (1985) representerades med fyra nummer, "Club Zebra" (2002) med fem.

Efter en inledande stilla och ensam återblick på "Rom i regn" följde fyra knallhårdingar på rad som satte ordentlig fart på tillställningen, "Vägen ut", "Ute på vägen igen", "På den andra sidan" och "Tillsammans vi två". Lundell handdukstorkade svetten ur pannan och fortsatte med ett pyttelitet bussigt snack och en Springsteen-doftande "Levande och varm".

En knapp timme in i konserten försökte han säga något vettigt kring flyktingkrisen, som en fortsättning på 30 år gamla och i dag ännu mycket mer aktuella "Främmande stad" men avbröts av ett par glada tjommar som ville hojta "Kom igen, Uffe" i stället.

"Jag har hört det där i 40 år nu och har aldrig behövt det. Tack gode Gud att jag snart slipper det för gott", replikerade Lundell och satte i gång skrämmande aktuella "Gruva" från 1994.

Kvällens mest uppiskade nummer var "Den vassa eggen", tätt följd av "Omaha" som AC/DC-riffades upp efter en snyggt nedtonad andhämtning. Vid det här laget hade Ulf fått plåster på förmodat skavsår på plektrumpekfingret och en stor flock gungade lyckligt vid scenkanten. Efter drygt två timmar kastade han ut munspelet och plektrumet till publiken, gick ut och vände tillbaka för ytterligare trekvart med krut och kraft.

Höjdpunkterna var många. Vi är förmodligen ännu fler som skulle bli ännu lyckligare om Ulf Lundell tänkte om vad gäller tack-och-hej-planerna. Som pensionär borde finnas tid över att glädja massorna. Välkommen igen, Uffe!

Mer läsning

Annons