Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musikkrönika

Vemod, trummor och vatten i årets ESC

Annons
Ingen har väl missat årets säkraste vårtecken? Eurovision Song Contest. Under vårvintern såg vi den som enbart svensk. I maj, närmare bestämt imorgon (semifinal) och på lördag, uppdateras den till att bli europeisk och därmed även en rejäl skopa vemodigare.
Här i Sverige vinner sällan en smäktande ballad några stora segrar i melodifestivalsammanhang. Förflyttar man sig däremot längre söderut börjar det hända saker. Molltoner. Smärta. Jag minns fortfarande Serbien-Montenegros bidrag Lane Moje från 2004.
Så bedårande vackert och vemodigt. Mitt hjärta svällde och värkte och gör det fortfarande varje gång jag hör den.
Det känns riktigt hälsosamt med det mollstämda lite då och då. Vi behöver en låt att gråta ut till eller växa oss starkare med ibland. Vem har inte slickat såren till tonerna från någon sorgsen ensam-man-med-gitarr? Och tänk hur bländande magisk en promenad plötsligt kan bli bara för att man samtidigt råkar höra några melankoliska stråkar i sina hörlurar!
Smärta och vemod är helt enkelt ett nödvändigt salt som tillför livet en starkare smak och doft.
Just nu har jag två män i min stereo som förgyller min vardag med smärtfylld sång. Rufus Wainwright, singer/songwriter med en gudabenådad och vass röst. Han skriver underbart vemodiga sånger i de mest teatrala arrangemang. Väldigt bra på skiva, och live är han fantastisk, vilket jag kan bekräfta efter att ha sett honom på Södra Teatern i Stockholm.
Den andra mannen är Antony med sitt band The Johnsons. Han rekommenderas starkt om man vill få riktigt ont i hjärtat. Mer nerv än så i en röst får man leta länge efter.
Om vi återgår till den stora festivalen i Kiev nu på lördag så innehåller den faktiskt en hel del molltoner. Tävlingen har mått bra av att fler länder välkomnats in på ESC-arenan genom semifinalomgången.
En låt som Lane Moje hade heller aldrig kunnat komma tvåa förra året utan alla röster från länder med en mer musikaliskt vemodig tradition. Den fick i och för sig många svenska poäng också, vilket antagligen beror på vårt nordiska svårmod, som Björn Ulvaeus uttryckte det i ABBA-dokumentären härom kvällen.
Även i år har Serbien-Montenegro ett bidrag med en duktig dos smärta. Finaluppställningen innehåller över huvud taget mycket melankoli. Många österländska tongångar och framför allt rytmer både här och där. Som den nordiska expertpanelen i SVT sa: årets trend är trummor och vatten!
Men trots min stora svaghet för vemod i vårens tid, så hoppas en del av mig i tysthet att Norge tar sig till final och vinner hela rasket med sin lyckliga Bon Jovi-rökare. Medelålders glamrockare i alldeles för tajta overaller och för höga platåskor.
Älska eller hata? Jag väljer älska. De vann 1985 och 1995. I år är det 2005. Ni fattar. Det borde vara Norges år i år. Med eller utan vemod.

Mer läsning

Annons