Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musikkrönika

I begynnelsen fanns soulmusiken

Annons
I förvirrade tider krävs åtgärder som kan verka ytterst subjektiva och egoistiska, men som endast är för allas vårt bästa. Först ett enkelt erkännande: majoriteten av vår samtids musik är avskyvärd. Spendera därefter några timmar i sällskap med MTV och avsmaken växer ytterligare.
Rock och ostämda gitarrer? Nej tack, men artigt att Ni frågade.
Kent och textfragment som ingen kan identifiera sig med? Älska dem om du vill men lämna mig utanför. Mest häpnadsväckande är dock att ingen verkar protestera mot förfallet.
Återigen har större delen av den heterogena grupp som utnämnt sig själva till musikexperter vänt siktet år fel håll i ett slentrianmässigt självförhärligande. Bara det faktum att kritvit elektronisk musik har blivit de senaste årens stora grej borde vara alarmerande nog.
Visst, några av skivorna är bra, men när det monster som är den progressiva, stelopererade elektronikan tar över världen så är det i alla fall inte mitt fel.
Därför måste vi tillbaka till soulmusiken och dess helande gospelkraft.
För all bra popmusik tar avstamp i den historieskrivning som börjar i den amerikanska södern, går via Motown och Stax för att slutligen dissekera sin egen samtid i poplåtar inte längre än fyra minuter.
I periferin jobbar därför mindre, oftast brittiska skivbolag med att återutge soulmusik för att denna dröm om popmusikens återupplivning ska bli verklighet.
Känsloexhibitionister som Philip Mitchell, Candi Staton och Doris Duke får äntligen rättmäktigt distribution runt om i världen. Det senaste, mest omistliga projektet är en samlingsskiva betitlad Soul Gospel, utgiven av Soul Jazz Records. Här fångas den pura kärnan i genren på 18 låtar där Jessy Dixons vackra Love lifted me är det mest hänförande bidraget.
Men nog så: i rakt nedstigande led från albumet Soul Gospel finns nämligen den enda av nutidens artister som förstått nödvändigheten av att dela med sig av sina innersta konflikter mellan religion och sex.
R. Kellys mästerliga dubbelalbum Happy people/U saved me som ju längre tid som går än mer framstår som förra årets överlägset bästa skiva är ett konstverk som fångar essensen av samtiden utan att falla för plattityder. Snarare gjuter de båda skivorna nytt liv i en genre i desperat avsaknad av profiler.
Här ryms lika mycket soul som hos någonsin Marvin Gayes samlade verk. Gaye, som för övrigt är den enda artist som befunnit sig i paritet med Kelly, genljuder i varenda en av skivans mest innerliga stunder.
Och ändå är Kelley så underskattad och missförstådd att jag undrar om hans kritiker saknar hjärta eller helt enkelt är döva.
För R. Kellys sällsynta förmåga att göra musik som både känns i hjärta och mage är precis vad som saknas i ett musikklimat infekterat av en sjukdom så allvarlig att endast soulmusik fungerar som botemedel.

Mer läsning

Annons