Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musikkrönika

Döden döden och åter döden

Annons
Varje telefonsamtal Astrid Lindgren hade med sin syster inledde hon med att upprepa det hemska ordet. Nu har pop-Sverige upptäckt vilken kraft som finns i det onämnbara.
Döden. Döden. Döden. Det enda som vi med säkerhet vet att alla kommer att drabbas av.
Och som vi helst inte pratar om. Eller skriver sånger om. Pophistorien är full av texter om brustna hjärtan, sex och kärlek, kärlek, kärlek. Låtar om livets slut får man leta lite längre efter.
Men nu verkar vi ha drabbats av en dödenboom i pop-Sverige.
Moneybrothers nya album heter To Die Alone. Gårdagens stora skivsläpp har väl ingen missat: Kents Du & jag döden. Pains nya har titeln Dancing With The Dead. Innan jul kom The Arks singel One Of Us Is Gonna Die Young. Och så förstås Timbuktus fantastiska Alla vill till himmelen men ingen vill dö.
Jag är inte ensam om att se sammanträffandet. Det kommenteras lite här och där.
I en intervju med Moneybrother i DN om den nya plattan undrar till exempel Sofia Edgren vad detta kommer sig av. Det gör jag också. Är döden helt plötsligt inne? Hur gick det till?
Det kan ha att göra med alla katastrofer, men världsläget har väl aldrig varit särskilt muntert, så det är inget nytt. Har den svenska rock- och popeliten kommit in i någon slags existentiell kris och plötsligt insett sin egen förgänglighet? Gudarna ska veta att en popstjärnas liv på himlen inte är långt.
Det hela visar sig faktiskt vara en slump. Alla svarar att titelvalet beror på helt personliga erfarenheter.
Peter Tägtgren (Pain) valde den utifrån sin egen nära-döden-upplevelse.
Timbuktu förlorade en vän och tillägnar hela plattan de nära och kära som gått bor.
Jocke Berg svarade efter Grammisgalan: "Ja, vad fan, allt är skit".
När det gäller The Ark sägs One Of Us... kunna tolkas som ännu en aids-relaterad låt.
I Moneybrothers fall handlar det ändå om kärlek. Om att behöva ändra på sitt beteende om relationer kraschar gång på gång, annars kommer man att dö ensam.
Alla har alltså, oberoende av varandra, medvetet valt att ta upp ämnet döden. Det känns äkta och på riktigt.
Men så ser jag Håkan Hellström i Carin 21:30. Han svarar på frågan om hans senaste skiva Ett kolikbarns bekännelser. Det är påhittat, inte alls självupplevt. "Det var en cool titel."
Kanske är det så enkelt. Döden är ett coolt ämne. Dessutom äkta och på riktigt.

Mer läsning

Annons