Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musikkrönika

Anglofilen i mig njuter varje sekund

Annons
Engelska trion Saint Etienne lever i ett popkulturellt parallelluniversum som de ger sina mest hängivna beundrare inträdesbiljett till vid varje nytt skivsläpp. Och snart är det dags igen: den 6 och 15 juni är dagar av glädje. Först kommer singeln Side Streets och dryga veckan senare albumet Tales From Turnpike House.
Men låt oss ta det för början. Bob Stanley och Pete Wiggs har känt varandra sedan slutet av sjuttiotalet. I mitten på åttiotalet skrev Bob Stanley för engelska musiktidningen Melody Maker och Wiggs bytte jobb i parti och minut. 1987 bestämde sig Wiggs och Stanley för att börja skapa musik.
Namnet Saint Etienne hämtade de från det franska fotbollslaget och deras vän Jeff Barrett som precis startat skivbolaget Heavenly tyckte idén som duon ständigt diskuterade var toppen; att göra en dub-houseversion av Neil Youngs låt Only love can break your heart. Strax därefter träffade Wiggs och Stanley den förtjusande vokalissan Sarah Cracknell och alla pusselbitar föll på plats. Så här skulle Saint Etienne låta.
Sedan dess har det varit ett enda långt kärleksförhållande mellan Saint Etienne och de lyssnare som förstår. För trion har ständigt vara tvungna att dras med ryktet om att vara snobbiga musikfascister.
Så är det förstås inte.
Saint Etienne influeras av allt livet kan erbjuda och låter det sammansmälta i den syntes som är deras musik. Så ter det sig självklart också med sjunde skivan Tales From Turnpike House; en konceptskiva om en dag i ett hyreshus.
Första singeln Side Streets och framförallt låtens video är ytterligare en hyllning till det engelska, till London och anglofilen i mig njuter av varje sekund. Främst eftersom Saint Etienne är den mest icke-anglofila popgrupp som kommit från England. Deras musik har alltid varit lika kontinental som Manchester är grått, och Side Streets är ett utmärkt bevis på varför.
En annan aktuell artist med lika stark skicklighet som någonsin Saint Etienne i själva hantverket är El Perro del Mar. Få personer kan undgå att bli berörda av denna storslagna musik. För det handlar lika mycket om eskapism som kärlek, ger lika mycket hoppfullhet tillbaka som såren musiken först rivet upp.
Men framförallt är det underbart att höra kombinationen av sårbarhet och det skimrande ekot av Phil Spectors 60-tal på ett så oerhört genomtänkt och sofistikerat vis.
Naturligtvis har vi som tidigt förstod El Perro del Mars eller Sarah Assbring som artisten egentligen heter storhet redan majoriteten av de låtar som presenteras på nyligen utkomna skivan Look! It's El Perro del Mar! Tidigt köpte vi de limiterade upplagorna av vackert designade skivor som eminenta skivbolaget Hybris släppt under det gångna året.
Nu når förhoppningsvis El Perro del Mar alla som undrar varför de mest insatta med självsäker blick samt rak rygg går runt och pratar om hunden från havet.

Mer läsning

Annons